Final

Tidig morgon i Maputo. Jag vaknar med en myriad av bilder och intryck i huvudet. Som varje morgon. Nu ska vi se. Var är jag, vad gjorde jag igår, och vad har jag framför mig?

Man ska inte ha bråttom i Moçambique. Har man det börjar saker gå snett. Saker här är anpassade för att göras lugnt och stilla. Därför kommer den sista dagen i landet spenderas lugnt. Och stilla. Lea gjorde en kanna (läs glasburk) jasminte åt oss innan hon gick till jobbet. Sara satte på lite musik. Jag säger åt separationsångesten i magen att lägga svansen under örat och vila ett tag. Det finns tid för den också.

Tiden för själva fältarbetet här tog slut i tisdags. Då höll vi vår presentation på Universidade Eduardo Mondlane. Här vi tillsammans med professor Cuamba, vår kontakt på universitetet.

Presentationen gick fint. Det var en blandning av studenter, företagare och myndighetspersoner bland åhörarna. Det var inte utan att man kände sig lite viktig där ett tag. Och dessutom full av beundran för de människor som sysslar med elektrifiering och vattenkraft i det här landet. Det behövs så mycket entusiasm, handlingskraft och vilja för att rulla igång saker här. Jag har ingen aning om jag skulle palla med det. Den här mannen tillexempel, mötte vi i Manica, uppåt i landet. Han kallas Senhor Farinha, vilket direkt översatt betyder Herr Mjöl, men lite mer betyder ”Mjölnar'n”.

På bilden står han och justerar vattenflödet till sin turbin så att frekvensen på elen ut till grannarna i samhället ska bli rätt. Hela kraftstationen är hans. Hela den 4 km långa kanalen som slingrar sig ner från berget är hans. Han har byggt den helt själv, utan hjälp från någon annan. Varje dag tills den var färdig gick han upp på berget och grävde några timmar. Sedan gick han ner till sin Machamba (sin åker) och arbetade resten av dagen för att få någon inkomst. Det tog ett tag. Men till slut kunde han installera sin hemmabyggda turbin och koppla den till sin kvarn. Nu har han ett färdigt vattenkraftverk som förser byn med el på kvällarna när kvarnen står stilla och turbinen kopplas till en generator istället. Han är en av de många människor som lämnat mig andlös under den här resan, och som fyllde presentationen med en god portion hopp.

På vägen hem från Manica var jag lite trött. Inte Sara dock. Hon hävdade bestämt att hon inte skulle sova på hela minibuss-resan till Chimoio.

Nu ska det inte bli något mer prat om arbete. Jag markerar det med en klassisk semesterbild. Här i Tofo, den otroligt vackra semesterorten vid kusten. Samma ställe som hängmattebilden var ifrån.

Och det var här i Tofo som jag provade på Scuba diving för första gången. Jag inser att det är skitdumt, eftersom det här är en blogg, men jag saknar ord för att beskriva hur ljuvligt det var.

  

Tänk en liten liten rörelse med handen. En långsam, för att matcha känslan av overklighet under ytan. Kroppen reagerar omedelbart på rörelsen och ändrar mjukt riktning och hastighet. Ett stim av omöjligt blå små simmande varelser far förbi och slänger sneda blickar på det främmande föremålet i vattnet som är jag. De är på väg lite längre ned mot korallerna. Lite generat, eftersom jag inte vet om det kommer fungera, drar jag ihop kroppen som en räka och vinklar mig åt samma håll som fiskarna. Försöker mentalt föreställa mig nån slags säl eller flundra och knycker så elegant jag kan med simfenorna. Så jublet inom mig när det fungerar alldeles utmärkt. Mjukt och utan ansträngning glider jag nedåt efter fiskarna. Och blir en fisk. Snurrar, vänder, vevar och låter mig föras av strömmarna. Dykinstruktörernas ord när vi tillsammans når ytan. ”Oh my god, you were really loving it, weren't you?” Jo, det kan man säga.

Jag har ingen bild på någon fisk, men så här såg det ut när jag och Sara satt och väntade på lite folk i en park och prövade mina kamerainställningar. Den hävdar att den kan hitta ansikten och ta kort när den lokaliserat ett. Jag är uppenbarligen en skicklig ansiktes-imitatör. Lite som en blåsfisk kan man tänka. För att få sammanhang i berättelsen.

Utvilade och glada, ser Sara och jag ut såhär.

När vi kom tillbaka till Maputo efter vår semester väntade oss en del jobb med presentationen, men också återseende med gamla vänner och möte med nya. Vi följde med dansläraren Nando på hans lektion och fick pröva att dansa lite traditionell afrikansk dans. Det var inte helt lätt. Dansgruppen på bilden var fånigt duktiga. Vi gick ut och tog en öl med några av dem efteråt och dansade lite till. Vi är fortfarande ovana och glada över hur lätt människor här accepterar en och börjar hänga med en. Nando är han framför mig på bilden.

Imorgon åker vi hem. Det känns okej. Vi ägnade den sista helgen åt sol och bad och lite snorklande på Inhaca, ön utanför Maputo där vi redan varit några dagar förut. Lite av farvälet till landet sades till den här solnedgången.

Vi ses snart!