Min vardagsrumsvägg

Tjugofem timmar från vår älskade ytterdörr med de många hänglåsen i den underbara lägenheten i Maputo, till stationen i Göteborg där kär vän väntar med bil och uppdateringar hemifrån.

Så står jag plötsligt där och stirrar på väggarna i mitt vardagsrum igen. Syrenen, äppelblommen och den svala kaprifolen står beredda i trädgården och låter mitt förvirrade sinne luta sig mot deras dofter ett slag. Jag packar upp kläder som luktar mitt tvättmedel. Fast där. Alltså det tvättmedlet jag använde i Maputo. Här har jag ett annat. Det minns jag inte riktigt hur det luktar. Jag stirrar på väggarna ett tag till.

Sov en natt. Vaknade i min egen säng. Det var inte så illa. Frukost i trädgården. På min vakt för att bli jätteledsen, drabbas av saknad, förvirring, förtvivlan, är det inte så det ska bli? Men istället tjyvlyssnar jag på grannens reklamradio, slappnar av med en suck och sjunker djupare ner i solstolen. Det är inte så farligt faktiskt.

Och ingen kan beskylla oss för att ha lämnat Maputo utan en rejäl smäll. Sara stekte köttfärs i mängder och hackade grönsaker från vår favoritmarknad. Jag bakade tortillas och så hade vi en klassisk svensk taco-fest! Senare fick vi höra att gästerna blivit en aning nervösa när vi ställde fram skål efter skål med ”rå mat”, alltså grönsaker, ost och kalla såser. Men när jättefatet med köttfärs dök upp lugnade de sig och följde glatt våra instruktioner om hur man äter den visserligen mexikanska, men ändå ack så svenska maträtten.

När maten försvann fanns det ändå vin kvar. Och ansiktsfärg. Lea överföll Arsénio utan att fråga. Tydligen har han undvikit att bli målad under många tidigare fester. Det var ju bara rättvist att Joan hämnades å hans vägnar ytterligare lite senare på kvällen.

Sara och jag fick också varsin släng av penseln. Och kreativiteten flödade. Vi dansade som om det var sista kvällen i Maputo. Killen bredvid heter Timothy och är en trevlig ung man från USA som jobbar i Moçambique.

Så här såg jag ut.

Här är Sara tillsammans med Timothy, Lea, Maud och Joan.

Här är jag och Arsénio, en skitfin kille som tagit hand om oss hur mycket som helst i Maputo. Man kan notera att min ansiktsmålning smetats ut lite. Vems fel är detta?

Ledtråd i Saras vänstra del av ansiktet. Det skedde någon form av färgkrig under kvällen.

Härmed vill jag rikta ett stort tack till den här tufsiga människan på bilden ovan, som ju är samma människa som den trötta människan på bilden nedan. 

Sara, meninha linda, tack för ypperligt resesällskap! Até proxima...