Min vardagsrumsvägg

Tjugofem timmar från vår älskade ytterdörr med de många hänglåsen i den underbara lägenheten i Maputo, till stationen i Göteborg där kär vän väntar med bil och uppdateringar hemifrån.

Så står jag plötsligt där och stirrar på väggarna i mitt vardagsrum igen. Syrenen, äppelblommen och den svala kaprifolen står beredda i trädgården och låter mitt förvirrade sinne luta sig mot deras dofter ett slag. Jag packar upp kläder som luktar mitt tvättmedel. Fast där. Alltså det tvättmedlet jag använde i Maputo. Här har jag ett annat. Det minns jag inte riktigt hur det luktar. Jag stirrar på väggarna ett tag till.

Sov en natt. Vaknade i min egen säng. Det var inte så illa. Frukost i trädgården. På min vakt för att bli jätteledsen, drabbas av saknad, förvirring, förtvivlan, är det inte så det ska bli? Men istället tjyvlyssnar jag på grannens reklamradio, slappnar av med en suck och sjunker djupare ner i solstolen. Det är inte så farligt faktiskt.

Och ingen kan beskylla oss för att ha lämnat Maputo utan en rejäl smäll. Sara stekte köttfärs i mängder och hackade grönsaker från vår favoritmarknad. Jag bakade tortillas och så hade vi en klassisk svensk taco-fest! Senare fick vi höra att gästerna blivit en aning nervösa när vi ställde fram skål efter skål med ”rå mat”, alltså grönsaker, ost och kalla såser. Men när jättefatet med köttfärs dök upp lugnade de sig och följde glatt våra instruktioner om hur man äter den visserligen mexikanska, men ändå ack så svenska maträtten.

När maten försvann fanns det ändå vin kvar. Och ansiktsfärg. Lea överföll Arsénio utan att fråga. Tydligen har han undvikit att bli målad under många tidigare fester. Det var ju bara rättvist att Joan hämnades å hans vägnar ytterligare lite senare på kvällen.

Sara och jag fick också varsin släng av penseln. Och kreativiteten flödade. Vi dansade som om det var sista kvällen i Maputo. Killen bredvid heter Timothy och är en trevlig ung man från USA som jobbar i Moçambique.

Så här såg jag ut.

Här är Sara tillsammans med Timothy, Lea, Maud och Joan.

Här är jag och Arsénio, en skitfin kille som tagit hand om oss hur mycket som helst i Maputo. Man kan notera att min ansiktsmålning smetats ut lite. Vems fel är detta?

Ledtråd i Saras vänstra del av ansiktet. Det skedde någon form av färgkrig under kvällen.

Härmed vill jag rikta ett stort tack till den här tufsiga människan på bilden ovan, som ju är samma människa som den trötta människan på bilden nedan. 

Sara, meninha linda, tack för ypperligt resesällskap! Até proxima...

Final

Tidig morgon i Maputo. Jag vaknar med en myriad av bilder och intryck i huvudet. Som varje morgon. Nu ska vi se. Var är jag, vad gjorde jag igår, och vad har jag framför mig?

Man ska inte ha bråttom i Moçambique. Har man det börjar saker gå snett. Saker här är anpassade för att göras lugnt och stilla. Därför kommer den sista dagen i landet spenderas lugnt. Och stilla. Lea gjorde en kanna (läs glasburk) jasminte åt oss innan hon gick till jobbet. Sara satte på lite musik. Jag säger åt separationsångesten i magen att lägga svansen under örat och vila ett tag. Det finns tid för den också.

Tiden för själva fältarbetet här tog slut i tisdags. Då höll vi vår presentation på Universidade Eduardo Mondlane. Här vi tillsammans med professor Cuamba, vår kontakt på universitetet.

Presentationen gick fint. Det var en blandning av studenter, företagare och myndighetspersoner bland åhörarna. Det var inte utan att man kände sig lite viktig där ett tag. Och dessutom full av beundran för de människor som sysslar med elektrifiering och vattenkraft i det här landet. Det behövs så mycket entusiasm, handlingskraft och vilja för att rulla igång saker här. Jag har ingen aning om jag skulle palla med det. Den här mannen tillexempel, mötte vi i Manica, uppåt i landet. Han kallas Senhor Farinha, vilket direkt översatt betyder Herr Mjöl, men lite mer betyder ”Mjölnar'n”.

På bilden står han och justerar vattenflödet till sin turbin så att frekvensen på elen ut till grannarna i samhället ska bli rätt. Hela kraftstationen är hans. Hela den 4 km långa kanalen som slingrar sig ner från berget är hans. Han har byggt den helt själv, utan hjälp från någon annan. Varje dag tills den var färdig gick han upp på berget och grävde några timmar. Sedan gick han ner till sin Machamba (sin åker) och arbetade resten av dagen för att få någon inkomst. Det tog ett tag. Men till slut kunde han installera sin hemmabyggda turbin och koppla den till sin kvarn. Nu har han ett färdigt vattenkraftverk som förser byn med el på kvällarna när kvarnen står stilla och turbinen kopplas till en generator istället. Han är en av de många människor som lämnat mig andlös under den här resan, och som fyllde presentationen med en god portion hopp.

På vägen hem från Manica var jag lite trött. Inte Sara dock. Hon hävdade bestämt att hon inte skulle sova på hela minibuss-resan till Chimoio.

Nu ska det inte bli något mer prat om arbete. Jag markerar det med en klassisk semesterbild. Här i Tofo, den otroligt vackra semesterorten vid kusten. Samma ställe som hängmattebilden var ifrån.

Och det var här i Tofo som jag provade på Scuba diving för första gången. Jag inser att det är skitdumt, eftersom det här är en blogg, men jag saknar ord för att beskriva hur ljuvligt det var.

  

Tänk en liten liten rörelse med handen. En långsam, för att matcha känslan av overklighet under ytan. Kroppen reagerar omedelbart på rörelsen och ändrar mjukt riktning och hastighet. Ett stim av omöjligt blå små simmande varelser far förbi och slänger sneda blickar på det främmande föremålet i vattnet som är jag. De är på väg lite längre ned mot korallerna. Lite generat, eftersom jag inte vet om det kommer fungera, drar jag ihop kroppen som en räka och vinklar mig åt samma håll som fiskarna. Försöker mentalt föreställa mig nån slags säl eller flundra och knycker så elegant jag kan med simfenorna. Så jublet inom mig när det fungerar alldeles utmärkt. Mjukt och utan ansträngning glider jag nedåt efter fiskarna. Och blir en fisk. Snurrar, vänder, vevar och låter mig föras av strömmarna. Dykinstruktörernas ord när vi tillsammans når ytan. ”Oh my god, you were really loving it, weren't you?” Jo, det kan man säga.

Jag har ingen bild på någon fisk, men så här såg det ut när jag och Sara satt och väntade på lite folk i en park och prövade mina kamerainställningar. Den hävdar att den kan hitta ansikten och ta kort när den lokaliserat ett. Jag är uppenbarligen en skicklig ansiktes-imitatör. Lite som en blåsfisk kan man tänka. För att få sammanhang i berättelsen.

Utvilade och glada, ser Sara och jag ut såhär.

När vi kom tillbaka till Maputo efter vår semester väntade oss en del jobb med presentationen, men också återseende med gamla vänner och möte med nya. Vi följde med dansläraren Nando på hans lektion och fick pröva att dansa lite traditionell afrikansk dans. Det var inte helt lätt. Dansgruppen på bilden var fånigt duktiga. Vi gick ut och tog en öl med några av dem efteråt och dansade lite till. Vi är fortfarande ovana och glada över hur lätt människor här accepterar en och börjar hänga med en. Nando är han framför mig på bilden.

Imorgon åker vi hem. Det känns okej. Vi ägnade den sista helgen åt sol och bad och lite snorklande på Inhaca, ön utanför Maputo där vi redan varit några dagar förut. Lite av farvälet till landet sades till den här solnedgången.

Vi ses snart!

Semester

Dagens läte är havsbrus. Vågor så stora att man fnittrar i hela kroppen när de puttar omkull en. Eller när man åker båt och tjuter av förtjusning när båten faller flera meter efter en våg. Vi är på semester. Här finns sol och bad och snorkling och turister. Alla pratar engelska, reggaemännen slåss om att få följa en hem längs stranden och man kan ligga och slumra i en hängmatta en hel förmiddag utan att skämmas.

Vi har lärt känna en mängd backpacker-folk. Och åter fått se en helt ny sida av landet. Turist-kustremsan. Vi är nöjda över de spridda intrycken. Storstad i Maputo, vardag och vanligt folk i Chimoio, Beira och Manica, landsbygd och natur ute bland vattenkraftverken och mil efter mil av skumpig landsväg bland höns och söta tanter i minibussar eller på flakbilar.

Jag skriver inte mer nu. För jag har trots allt semester. Varma hälsningar!

Blid från olika vinklar

Så, när folk frågar oss hur länge vi kommer vara i Moçambique säger vi ”till mitten av maj”. Idag är det första maj, och jag känner en ilning i magen. Jag har ju precis kommit hit. Jag har ju precis börjat fatta grejer härnere. Så pass mycket att jag förstår att två och en halv månad inte räcker. Jag måste ju lära mig portugisiska. Skaffa fler vänner från Moçambique, vårda de kontakter jag fått. Det har inte gått någon tid alls, och snart är det dags att åka hem. Vemodet sipprar genom mina fingrar ner på tangentbordet. Det bara blev så. För att jag var tvungen att börja inlägget på något sätt. Egentligen skulle jag vara kort och koncis, för det är mycket som hänt. Jag börjar med det från och med nu. Eller kort och kort, vi kan väl säga koncis i alla fall. Lite som när jag talar in viktiga saker i diktafonen som på bilden.

Den dagen regnade det kring Chimoio, den lilla staden i centrala Moçambique. Chimoio ligger i en provins som är perfekt för småskalig vattenkraft. Det är bergigt och blött. Vi var ute med GIZ, en tysk organisation som driver landsbygdselektrifiering hårt i landet. Den regniga dagen hade de fått ett önskemål från en NGO i trakten att komma och utvärdera en plats för vattenkraft. Och vi fick hänga på.

Killen på bilden är en av de två studenter som följde med från ett av universiteten i Chimoio. De diskuterade ivrigt med ingenjörerna från GIZ, och Sara och jag bet oss själva hårt i läppen över att vi inte är bättre på portugisiska. Tänk er ett plötsligt stopp på den slingriga stigen i det höga gräset. Gruppen samlas. Samtalet går hett, och de tankfulla tystnaderna emellan gör stämningen lite spänd. Vi står inför ett val. Sara och jag hinner uppfatta orden för kraftstation, höger, bättre, jätteviktigt, nej nej nej och ok. Vi frågar studenterna vad som sagts och de säger ”Vi ska gå upp en bit, det blir bättre.” Ibland står vi naturligtvis på oss och ber dem utveckla tydligare. Men frustrationen i att inte kunna slentrian-tjuvlyssna är kännbar.

Så här ser skolan ut som är tänkt att få ström från vattenkraftverket som förhoppningsvis ska byggas.

Men Chimoio alltså. Här bor vi på ett backpackerställe som heter ”The Pink Papaya”. Bara en sån sak. Det är lite flummig stämning här. Vår värdinna är en tysk dam som talar gällt och hjärtligt om allt möjligt. Hon är Colgate-leendets urmoder tills hon plockar fram sitt elektriska mygg-racket från Kina. Då blir hon en mygg-sadist, med leendet långt borta. Vilket också det har sin charm. Här ser ni vår värdinnas jaktmarker, tillika vår arbetsplats, matbord, ölbord, lite allt möjligt.

Enligt Lonely Planet har Chimoio ett enda utflyktsmål. Dit gick vi. Det är en samling berg/kullar som heter ”Cabeca de velho” [kabeesa dö velljo], vilket betyder gamlingens huvud. Det är inte så himla relevant för historien, men namnet kommer av att bergen ser ut som ett ansikte i profil. Vi valde att gå upp på näsan, som var högst.

När vi passerade små hus hejade vi glatt, och de allra flesta hejade tillbaka. Vi försökte småprata lite på portugisiska, vilket förmodligen fick oss att framstå som ganska hjälplösa. Efter ett tag hade vi ett knippe barn med oss som sprang före, väntade och såg till att vi inte svängde fel någonstans. Antalet små guider växte, några ungdomar hängde med, och till sist var vi en halv skolklass på näsan. De fortsatte fnissa åt våra försök till portugisiska och jag tror alla var rätt nöjda med upplevelsen. Notera ninjabarnet till vänster.

Regn och sol, jobb och fritid har varvats på ett behagligt vis. Att turista som student med ett givet mål har många fördelar. Man stöter på mycket man inte hade gjort annars. En annan utflykt med GIZ (organisationen jag berättat om) och FUNAE (som är en statlig organisation för landsbygdselektrifiering) till orten Rotanda var tänkt att vara bara studiebesök och jobb, men på köpet fick vi en av de bästa utsikterna hittills. Detta är inte det bästa fotot på utsikterna, men det är det bästa fotot som ger en känsla av att vi både är på studiebesök och ser fantastiska saker på samma gång. Så jag tog det.

 

Det var hit vi kom fram sedan. Det lilla huset är kraftstationen.

Och lite tvärtom så försökte vi oss på en snabbsemester en helg och åkte till det lilla safarilägret ”Ndzou Camp” för att få se elefanter igen. Då blev guidens barn sjukt och turen ställdes in, men den vänlige ägaren föreslog istället att vi skulle besöka det lilla vattenkraftverket i byn en bit bort. Så då blev semester jobb istället. Men jag menar, det är inte så att vi klagar. Spåra elefanter eller spåra vattenkraftverk är nog inte helt olika på det sättet att vägen till elefanterna eller vattenkraftverket är en mycket stor del av båda typerna av utflykt. Tankeexperimentet göres lätt med följande bild från ett bananplantage, och ett lite trött Boye-citat om vad som egentligen är resans mål. Ni vet.

Här följer en historia om Saras och min goda karma.

Efter intervjuer och studiebesök med utgångspunkt från Chimoio har vi nu tagit oss till Zimbabwe för att träffa en NGO som håller på med vattenkraft här. Resan var något oplanerad och lyckades sammanfalla med en stor musikfestival vilket innebar att alla backpackerställen var smockfulla. Vi fick ett telefonnummer till GIZ's eget guest house, men lyckades inte få tag på någon från Chimoio. Vi åkte ändå och hoppades på det bästa.

Turen föll sig så att vi åkte samma buss som några tyska tjejer från ”The Pink Papaya” som skulle till musikfestivalen. Buss är förstås en överdrift. Utan att gå in på detaljer kan jag berätta att valda delar av min kropp fick stöd under resan, medan många fler delar inte alls fick det. För dem som är bekanta med begreppet ”strutrövad” vill jag meddela att jag är mycket nära detta tillstånd.

När vi stått på stationen i Harare och försökt nå vårt guest house med de tyska tjejernas telefon ett tag, föreslår de att vi ska vänta tills deras vän kommer dit. De ska sova på hans soffa och gå på festivalen tillsammans. Det visar sig att han är en mycket vänlig ung man som till och med jobbar på GIZ i Zimbabwe (Vad är oddsen för det liksom?) och rimligtvis vet adressen dit. När jag ser hans lite skrämda min över att vi är två extra som möter honom tänker jag att han såklart tror att vi vill be om att få sova hemma hos honom med. Jag finner mig snabbt och förklarar betryggande ”Don't worry, we're not going to sleep with you!”. Bra början. Jag teleporterar mig till mitt happy place.

Han lastar hursomhelst in oss i bilen, kör oss till vårt guest house och visar sig vara du med Kouda, kvinnan som har hand om stället. Hon hänvisar honom till någon annan som har hand om bokningarna, och han ringer upp henne på stört. Samtalet är i korta drag:

”Tjenare du, jag har två svenska tjejer här som har bokat rum hos er (ivriga huvudskakningar från oss, vi hade visst inte förklarat situationen ordentligt). Eller alltså de hade inte riktigt bokat menar jag. Men de vill göra det, går det? Vad sa du – om de är GIZ? Ja, det är de ju … (ännu kraftigare protester från oss, följt av en snabb framviskad sufflering till vår diplomat) … eller jag menar, nej det är de inte. Men de gör sin uppsats om GIZ's arbete och har fått tips om er. Ok... ja... men vad bra, du då kilar jag in på ditt kontor imorgon och fixar det praktiska. Ha det gott, hej!”

Fast på engelska då. Jag blir alldeles trött av hur bra det går för oss ibland. Saras teori om att vi har bra karma håller. Det kan också vara de där timmarna vi spenderade med att vänta på en buss i den lilla orten Sussundenga medan vi övade på att se blida ut från olika vinklar.

Som synes har vi fortfarande barnsligt roligt ihop. Senast alldeles nyss när vi ägnade 45 minuter åt att till slut inte bli lurade av våra busschaufförer. Vi fick hjälp att hitta bussen vi skulle med, och alla nickade glatt när vi gick på. Vi satte oss att vänta på bussen, eftersom man i Zimbabwe, liksom i Moçambique, inte åker buss på fasta tider utan när bussen är full. Efter ett tag kom två killar i 25-årsåldern fram till oss och förklarade allvarsamt det beklagliga i att de skulle vara tvungna att köra en omväg för vår skull och att de hoppades vi förstod vilken tjänst de gjorde oss i och med detta. Sara och jag slipade våra negotiation skills och var förstående, välvilliga, charmerande, och stenhårda. Det var 45 roliga minuter för alla fyra. De skämdes inte ett dugg när vi avslöjade bluff på bluff i deras resonemang utan gapskrattade bara högt tillsammans med oss och gav sig på nästa försök till fint. Enligt den ena behöver vi minst en vecka på oss för att lära oss hur saker funkar i landet. När bussen väl åkte var priset realistiskt och alla var glada. Chauffören kommer inom kort läggas till mina facebookvänner. Det är bara rimligt. 

Så här ser förresten en turbin ut under höljet. Den här är på 50 kW, en Pelton tillverkad av Mocambiques enda turbintillverkare ”Metarlugica”.

Jag pratar om er mycket fortfarande. Och idag hörde jag Robins cover på Moas ”Hjärta av guld” och grät lite kärleksfullt för mig själv.

”När du lyser klar

förundrad av allt underbart

vill vi dela det med dig.”

Och det gör ni. 

Believe you me.