"Kajsa, nu kommer det en elefant."

När man är i Moçambique går man ständigt omkring med en passkopia i plånboken. Kopian är stämplad hos Notarius Publicus i Maputo och används för att lämna fram när det kommer poliser. Lea, den franska tjejen vi bor hos, säger att hon är mer rädd för poliser än skurkar i Maputo. ”Det är ju de som har vapnen” säger hon. Och det känns verkligen konstigt när vapenpiporna dunsar mot låren på de unga tjänstemännen när de närmar sig. Artigt frågar de hur man mår och var man kommer ifrån. Sedan frågar de efter passet. Passkopian vänds och vrids på. Man skymtar en besvikelse bakom solglasögonen när stämplarna visar sig vara korrekta och inget krångel går att röra upp. Vi har haft tur hittills. Kopiorna har kunnat stoppas tillbaka i plånböckerna och både pengarna och vapenpiporna har förblivit där de var. Ytterligare artigheter har utväxlats och vi har fått passera. Så har det inte varit för de flesta andra vi pratat med. Där har det behövt betalas, väntas eller grälas en bra stund.

Sara och jag har tänkt att vi ska fortsätta vår lucky streak, och var därför över gränsen till Swaziland i helgen för att förnya våra visa. Detta innebar premiär-lång-buss-åk i Moçambique. Så himla smidigt! Jag trodde minst jag skulle få sitta med fjorton människor i knäet och få huvudet fullt av bulor när bussen åkte över schweizerost-vägar i 140 km/h. Det var inte alls så. Vi satt och småpratade med en vänlig dam som pratade Shangaan, ett lokalt språk i landet, och Sara somnade till och med till en stund till den fylliga och varma Swaziland-musiken från högtalarna. Att passera gränsen till fots gick på en kviddeli-kvart och sen var det bara att hoppa på en buss till för att ta sig till en liten bit av en väg där man såg absolut ingenting annat än gräs och träd.

Gick man sedan en liten bit till höger såg man att man faktiskt dessutom hade kommit dit man tänkt. Till Hlane Royal National Park.

Jag uppskattar mycket hos Sara att hon får precis samma reaktion som jag när hon står en inför ovisshet som denna vi stod inför då. Någon av oss ordade tanken. Tror du man kanske är mitt i parken nu? Fundering. Kan det vara så att man bara får åka här med bil? Är det dumt att bara gå in såhär till fots? Sedan en liten tystnad, och så ett samfällt gutturalt fnitter över det mysiga att kanske vara i total livsfara och vad dumt det vore om vi blev uppätna av ett lejon bara sådär mitt ute i ingenstans. Så eftertankens lite tråkiga rimlighetsfilter som inser att det förmodligen inte kommer att hända. Och därefter en munter vidare vandring lite piggare av den korta adrenalinvågen. Det är en bra och rolig tjej detta!

När vi kom fram till parken insåg vi att det var påskhelg. Den karismatiska receptionisten fick en bekymmersrynka i pannan när hon insåg att vi inte kom med vare sig bil eller tält, men hon löste det snabbt och fifflade fram ett rum och en eskort åt oss. Eskorten var en motorcyklist som sade åt oss att följa vägen och att vänta på honom när vi kom fram. Lydigt knallade vi på, omgivna av skyltar som å det strängaste förbjöd oss att lämna grindar öppna, att vistas i parken utan bil, att på några som helst villkor gå i parken! Det kändes som lite dubbla budskap. Men motorcyklisten kom ikapp oss och pekade ut nästa receptionist. Rummet visade sig vara ett helt litet hus. Skum skum känsla att bo såhär lyxigt helt plötsligt utan att ha planerat det.

Matta av intryck går vi så och sätter oss på en bänk utanför receptionen för att fundera ut vilka safari-turer vi ska beställa. På andra sidan ett litet stängsel visar sig två stora stenar i ett vattenhål istället vara två stora flodhästar i ett vattenhål.

Det känns overkligt exotiskt. Vi blir sittande en stund på bänken, smörjer in oss med solkräm, kollar in listan, sitter tysta en stund och lyssnar på naturen.

Jag tar upp min kamera för att fota Sara i hennes snygga hatt, när hon plötsligt i en alldeles för lugn ton säger ”Kajsa, nu kommer det en elefant.” Jag vänder mig långsamt, som situationen bjuder, och får syn på elefanten som alldeles nyss inte fanns, men nu tydligt finns, vid kanten av vattenhålet. Ingen förstår hur den hann dit.

Plötsligt är vi i Afrika. Vi är tysta ganska länge.

Vi bestämmer oss för solnedgångs-safarin. Guiden Johannes tar på sig sin vildmarkshatt och stoppar in oss i en jeep tillsammans med några fransmän och ett gäng sydafrikaner.

Grindarna med de många varnings-skyltarna slås upp och vi far in i parken. Luften har börjat bli skönare att andas, och enligt Johannes är det nu djuren börjar skaka liv i sig och känna att det är dags att börja uträtta saker.

Ögonblicket när vi får se giraffen är lika magiskt som när vi såg elefanten.

Ögonblicket när vi får se noshörningarna blir ett ganska långt ögonblick. Johannes känner nämligen igen en av dem lite extra. Hon är ansvarig för en ganska stor reva i hans jeep. Jag börjar inse att hans förtjusta skratt kanske är mer svårtolkat än vad jag först trodde. ”Hon tänker inte låta oss passera. Nu är hon arg.” Och så det muntra kluckandet. Noshörningen vänder sig mot bilen och Johannes backar hastigt längs vägen. Vi får åka en omväg helt enkelt.

Natten blir mörkare och svalare. Månen är snart det enda som lyser upp de knotiga knobthorn-träden, blank-kliade av elefantkroppar. Den natten går vi och lägger oss med vackra bilder för ögonen.

Klockan 5.50 morgonen efter möter vi Johannes igen. Det är bara Sara och jag som anmält oss till den tidiga bush-walk-turen. Lyxigt! Johannes går igenom reglerna. Vi kommer att gå på ett led. Om vi vill kontakta honom knäpper vi med fingrarna. Om han håller upp handen betyder det stanna. Om han håller upp en knuten näve betyder det fara. Då måste vi hålla oss helt stilla. Johannes tittar allvarligt på oss och lägger till ”If something happens, please don't run.” Jag är inte helt sanningsenlig när jag nickar lika allvarligt som han. Jepp, Johannes, klart jag står still. Räkna med mig. Som ett träd, jodå. Absolut. Ända tills jag börjar springa runt i vild panik ska jag stå stilla. 

Bilen kör som tur är förbi noshörningsdelen och lejondelen av parken och stannar i den snälla delen där det är lite lugnare.

Johannes visar sig vara en berättelsernas man. Han berättar om gången när de hittade en pytonorm i vaktlogementet. Det kluckande skrattet återkommer när han understryker hur lite de hade kunnat sätta emot om ormen velat skada dem. Den längsta de har i parken är sex meter. Pytonormar tar sats och hoppar på sitt byte. Jag försöker tänka mig en sex meter lång orm komma farande mellan träden men slutar ganska snabbt med det. Det är inte en lugnande tanke.

Vi stannar vid några spår i sanden. Det är från en giraff. Johannes berättar hur man kan se på antalet tår om djuret ”ruminates”. Jag vet inte vad ordet betyder. Johannes tittar fundersamt på mig och förklarar hur det går till när en del djur tuggar födan fler gånger. Aha, idissla. Jag är med. Om antalet tår är ett jämnt antal så är djuret idisslande (med några undantag). Johannes frågar om vi vet vad ”even” betyder. Vi nickar. Han ritar en tvåa i sanden. Säger ”två” och tittar länge på oss. Vi nickar. Säger att vi förstår. Han ritar en fyra. Säger ”fyra” och ger oss ännu en lång blick. När han även ritat en sexa och en åtta i sanden börjar jag ångra att jag frågade vad ”ruminate” betydde. Kanske är inte Johannes säker på att vi överhuvudtaget gått i skolan. Jag försöker se så smart jag kan ut, och vi går vidare i bushen.

Vid ett nästintill osynligt streck i sanden stannar Johannes upp. Här har det varit en orm, säger han. Detta är det närmaste jag har kommit att få se en riktig orm sedan vi kom hit. Hjärtat bultar lite fortare. Nästa ormspår identifierar han till och med som spår av en ”puff adder”. Han kan se skillnaden för att de olika arterna rör sig olika. Jag är imponerad.

”Visste ni att träd kan tala med varandra?” Vi har stannat i en liten skogsbit med tätare vegetation. Johannes börjar rita i marken igen. Man kan se på giraffer hur de går från träd till träd och äter blad. Om de går medvinds slutar de äta. Det är för att träden skickar löv med vinden till varandra. När lövet från ett träd som är i giraff-fara träffar ett träd som står nedvinds, börjar det senare trädet producera illasmakande ämnen för att rädda sig. Det fungerar, hävdar han. Förutom för de giraffer som överlistat systemet och börjat gå motvinds. Jag förbryllas. Träd. Lövkommunikation. Mystiskt.

Vi går förbi en buske med taggar vända åt olika håll. Den kallas ”waiting thorn”. Senare kommer jag att förstå var namnet kommer ifrån, när jag måste stå stilla och låta Johannes plocka loss min tofs från en taggig gren. Om en släkting dör i bushen, säger Johannes, så stannar hans ande kvar på platsen. Då kan en sådan här buske hjälpa. Taggarna som är vända bakåt representerar det förgångna och de raka taggarna står för framtiden. Om man viskar namnet på sin släkting in i en rak tagg, och ber honom komma hem, så kommer han att göra det. Jag får en klump i magen när Johannes exemplifierar med en kvist. Tillexempel om det är jag som har dött, säger han, och håller ömt om kvisten, så säger mina släktingar ”Johannes, please let's go home”. Jag harklar mig klumpigt och försöker att inte visa hur mina ögon tåras. Det är väldigt vackert det han uttrycker. En plats som är hemma. Och där man vill ha dem som står en nära, även när de är döda. Jag undrar om han har kallat hem någon från bushen till sitt hem någon gång. Han lägger ner kvisten på marken och lägger till att den även skyddar mot blixtnedslag om man lägger den på taket. Plus att man kan sitta under den om det regnar. Bra buske.

Nästa lektion handlar om noshörningsbajs. Noshörningar har ett makalöst system för att hitta partners. Hanarna markerar sina revir genom att låta stora högar av bajs bilda en cirkel kring ett område. Hanarna är låsta till sina revir medan honorna är fria att vandra fritt överallt. Han kollar att vi har förstått genom att göra en liten charad av en hona som vandrar fritt på ett väldigt coolt och Bob-Marley-knarkat sätt mellan alla reviren. Honan luktar på bajset för att se vad hon tycker om hanen. Om bajset luktar bra lägger hon en egen rejäl hög ovanpå och drar sig tillbaka en bit för att invända hanen. När hanen hittar det främmande bajset har han bara att följa bajs-spåret fram till honan, eftersom hon har skrapat med fötterna i bajset. Märkligt nog lyckas han få hela den här bajs-historien att låta riktigt romantisk. Jag gillar Johannes.

Vi stannar vid spindelnät, spår av myrlejon, zebraspår, övergivna gryt, och till sist vid det stora vattenhålet. Här sitter vi stirra ett tag och tittar på buffalo-djuren (som inte är buffalos men något annat), zebrorna, impaalas, njaalas, krokodilerna och vårtsvinen. Jag funderar över allt Johannes berättat om häxdoktorer, förfädernas sätt att använda växter, hur man kan få reda på folks hemligheter med hjälp av handledsknotor från olika djur, och vilken bark som botar baksmälla. Sedan bär vägen hemåt. Jag känner mig lite rikare.