När man är i Moçambique går man
ständigt omkring med en passkopia i plånboken. Kopian är stämplad
hos Notarius Publicus i Maputo och används för att lämna fram när
det kommer poliser. Lea, den franska tjejen vi bor hos, säger att
hon är mer rädd för poliser än skurkar i Maputo. ”Det är ju de
som har vapnen” säger hon. Och det känns verkligen konstigt när
vapenpiporna dunsar mot låren på de unga tjänstemännen när de
närmar sig. Artigt frågar de hur man mår och var man kommer ifrån.
Sedan frågar de efter passet. Passkopian vänds och vrids på. Man
skymtar en besvikelse bakom solglasögonen när stämplarna visar sig
vara korrekta och inget krångel går att röra upp. Vi har haft tur
hittills. Kopiorna har kunnat stoppas tillbaka i plånböckerna och
både pengarna och vapenpiporna har förblivit där de var.
Ytterligare artigheter har utväxlats och vi har fått passera. Så
har det inte varit för de flesta andra vi pratat med. Där har det
behövt betalas, väntas eller grälas en bra stund.
Sara och jag har tänkt att vi ska
fortsätta vår lucky streak, och var därför över gränsen till
Swaziland i helgen för att förnya våra visa. Detta innebar
premiär-lång-buss-åk i Moçambique. Så himla smidigt! Jag trodde
minst jag skulle få sitta med fjorton människor i knäet och få
huvudet fullt av bulor när bussen åkte över schweizerost-vägar i
140 km/h. Det var inte alls så. Vi satt och småpratade med en
vänlig dam som pratade Shangaan, ett lokalt språk i landet, och
Sara somnade till och med till en stund till den fylliga och varma
Swaziland-musiken från högtalarna. Att passera gränsen till fots
gick på en kviddeli-kvart och sen var det bara att hoppa på en buss
till för att ta sig till en liten bit av en väg där man såg
absolut ingenting annat än gräs och träd.
Gick man sedan en liten bit till höger
såg man att man faktiskt dessutom hade kommit dit man tänkt. Till
Hlane Royal National Park.
Jag uppskattar mycket hos Sara att hon
får precis samma reaktion som jag när hon står en inför ovisshet
som denna vi stod inför då. Någon av oss ordade tanken. Tror du
man kanske är mitt i parken nu? Fundering. Kan det vara så att man
bara får åka här med bil? Är det dumt att bara gå in såhär
till fots? Sedan en liten tystnad, och så ett samfällt gutturalt
fnitter över det mysiga att kanske vara i total livsfara och vad
dumt det vore om vi blev uppätna av ett lejon bara sådär mitt ute
i ingenstans. Så eftertankens lite tråkiga rimlighetsfilter som
inser att det förmodligen inte kommer att hända. Och därefter en
munter vidare vandring lite piggare av den korta adrenalinvågen. Det
är en bra och rolig tjej detta!
När vi kom fram till parken insåg vi
att det var påskhelg. Den karismatiska receptionisten fick en
bekymmersrynka i pannan när hon insåg att vi inte kom med vare sig
bil eller tält, men hon löste det snabbt och fifflade fram ett rum
och en eskort åt oss. Eskorten var en motorcyklist som sade åt oss
att följa vägen och att vänta på honom när vi kom fram. Lydigt
knallade vi på, omgivna av skyltar som å det strängaste förbjöd
oss att lämna grindar öppna, att vistas i parken utan bil, att på
några som helst villkor gå i parken! Det kändes som lite dubbla
budskap. Men motorcyklisten kom ikapp oss och pekade ut nästa
receptionist. Rummet visade sig vara ett helt litet hus. Skum skum
känsla att bo såhär lyxigt helt plötsligt utan att ha planerat
det.
Matta av intryck går vi så och sätter
oss på en bänk utanför receptionen för att fundera ut vilka
safari-turer vi ska beställa. På andra sidan ett litet stängsel
visar sig två stora stenar i ett vattenhål istället vara två
stora flodhästar i ett vattenhål.
Det känns overkligt exotiskt. Vi blir
sittande en stund på bänken, smörjer in oss med solkräm, kollar
in listan, sitter tysta en stund och lyssnar på naturen.
Jag tar upp min kamera för att fota
Sara i hennes snygga hatt, när hon plötsligt i en alldeles för
lugn ton säger ”Kajsa, nu kommer det en elefant.” Jag vänder
mig långsamt, som situationen bjuder, och får syn på elefanten som
alldeles nyss inte fanns, men nu tydligt finns, vid kanten av
vattenhålet. Ingen förstår hur den hann dit.
Plötsligt är vi i Afrika. Vi är
tysta ganska länge.
Vi bestämmer oss för
solnedgångs-safarin. Guiden Johannes tar på sig sin vildmarkshatt
och stoppar in oss i en jeep tillsammans med några fransmän och ett
gäng sydafrikaner.
Grindarna med de många
varnings-skyltarna slås upp och vi far in i parken. Luften har
börjat bli skönare att andas, och enligt Johannes är det nu djuren
börjar skaka liv i sig och känna att det är dags att börja
uträtta saker.
Ögonblicket när vi får se giraffen
är lika magiskt som när vi såg elefanten.
Ögonblicket när vi får se
noshörningarna blir ett ganska långt ögonblick. Johannes känner
nämligen igen en av dem lite extra. Hon är ansvarig för en ganska
stor reva i hans jeep. Jag börjar inse att hans förtjusta skratt
kanske är mer svårtolkat än vad jag först trodde. ”Hon tänker
inte låta oss passera. Nu är hon arg.” Och så det muntra
kluckandet. Noshörningen vänder sig mot bilen och Johannes backar
hastigt längs vägen. Vi får åka en omväg helt enkelt.
Natten blir mörkare och svalare. Månen
är snart det enda som lyser upp de knotiga knobthorn-träden,
blank-kliade av elefantkroppar. Den natten går vi och lägger oss
med vackra bilder för ögonen.
Klockan 5.50 morgonen efter möter vi
Johannes igen. Det är bara Sara och jag som anmält oss till den
tidiga bush-walk-turen. Lyxigt! Johannes går igenom reglerna. Vi
kommer att gå på ett led. Om vi vill kontakta honom knäpper vi med
fingrarna. Om han håller upp handen betyder det stanna. Om han
håller upp en knuten näve betyder det fara. Då måste vi hålla
oss helt stilla. Johannes tittar allvarligt på oss och lägger till
”If something happens, please don't run.” Jag är inte helt
sanningsenlig när jag nickar lika allvarligt som han. Jepp,
Johannes, klart jag står still. Räkna med mig. Som ett träd, jodå.
Absolut. Ända tills jag börjar springa runt i vild panik ska jag
stå stilla.
Bilen kör som tur är förbi noshörningsdelen och
lejondelen av parken och stannar i den snälla delen där det är
lite lugnare.
Johannes visar sig vara en
berättelsernas man. Han berättar om gången när de hittade en
pytonorm i vaktlogementet. Det kluckande skrattet återkommer när
han understryker hur lite de hade kunnat sätta emot om ormen velat
skada dem. Den längsta de har i parken är sex meter. Pytonormar tar
sats och hoppar på sitt byte. Jag försöker tänka mig en sex meter
lång orm komma farande mellan träden men slutar ganska snabbt med
det. Det är inte en lugnande tanke.
Vi stannar vid några spår i sanden.
Det är från en giraff. Johannes berättar hur man kan se på
antalet tår om djuret ”ruminates”. Jag vet inte vad ordet
betyder. Johannes tittar fundersamt på mig och förklarar hur det
går till när en del djur tuggar födan fler gånger. Aha, idissla.
Jag är med. Om antalet tår är ett jämnt antal så är djuret
idisslande (med några undantag). Johannes frågar om vi vet vad
”even” betyder. Vi nickar. Han ritar en tvåa i sanden. Säger
”två” och tittar länge på oss. Vi nickar. Säger att vi
förstår. Han ritar en fyra. Säger ”fyra” och ger oss ännu en
lång blick. När han även ritat en sexa och en åtta i sanden
börjar jag ångra att jag frågade vad ”ruminate” betydde.
Kanske är inte Johannes säker på att vi överhuvudtaget gått i
skolan. Jag försöker se så smart jag kan ut, och vi går vidare i
bushen.
Vid ett nästintill osynligt streck i sanden stannar Johannes upp. Här har det varit en orm, säger han. Detta är det närmaste jag har kommit att få se en riktig orm sedan vi kom hit. Hjärtat bultar lite fortare. Nästa ormspår identifierar han till och med som spår av en ”puff adder”. Han kan se skillnaden för att de olika arterna rör sig olika. Jag är imponerad.
”Visste ni att träd kan tala med varandra?” Vi har stannat i en liten skogsbit med tätare vegetation. Johannes börjar rita i marken igen. Man kan se på giraffer hur de går från träd till träd och äter blad. Om de går medvinds slutar de äta. Det är för att träden skickar löv med vinden till varandra. När lövet från ett träd som är i giraff-fara träffar ett träd som står nedvinds, börjar det senare trädet producera illasmakande ämnen för att rädda sig. Det fungerar, hävdar han. Förutom för de giraffer som överlistat systemet och börjat gå motvinds. Jag förbryllas. Träd. Lövkommunikation. Mystiskt.
Vi går förbi en buske med taggar vända åt olika håll. Den kallas ”waiting thorn”. Senare kommer jag att förstå var namnet kommer ifrån, när jag måste stå stilla och låta Johannes plocka loss min tofs från en taggig gren. Om en släkting dör i bushen, säger Johannes, så stannar hans ande kvar på platsen. Då kan en sådan här buske hjälpa. Taggarna som är vända bakåt representerar det förgångna och de raka taggarna står för framtiden. Om man viskar namnet på sin släkting in i en rak tagg, och ber honom komma hem, så kommer han att göra det. Jag får en klump i magen när Johannes exemplifierar med en kvist. Tillexempel om det är jag som har dött, säger han, och håller ömt om kvisten, så säger mina släktingar ”Johannes, please let's go home”. Jag harklar mig klumpigt och försöker att inte visa hur mina ögon tåras. Det är väldigt vackert det han uttrycker. En plats som är hemma. Och där man vill ha dem som står en nära, även när de är döda. Jag undrar om han har kallat hem någon från bushen till sitt hem någon gång. Han lägger ner kvisten på marken och lägger till att den även skyddar mot blixtnedslag om man lägger den på taket. Plus att man kan sitta under den om det regnar. Bra buske.
Nästa lektion handlar om noshörningsbajs. Noshörningar har ett makalöst system för att hitta partners. Hanarna markerar sina revir genom att låta stora högar av bajs bilda en cirkel kring ett område. Hanarna är låsta till sina revir medan honorna är fria att vandra fritt överallt. Han kollar att vi har förstått genom att göra en liten charad av en hona som vandrar fritt på ett väldigt coolt och Bob-Marley-knarkat sätt mellan alla reviren. Honan luktar på bajset för att se vad hon tycker om hanen. Om bajset luktar bra lägger hon en egen rejäl hög ovanpå och drar sig tillbaka en bit för att invända hanen. När hanen hittar det främmande bajset har han bara att följa bajs-spåret fram till honan, eftersom hon har skrapat med fötterna i bajset. Märkligt nog lyckas han få hela den här bajs-historien att låta riktigt romantisk. Jag gillar Johannes.
Vi stannar vid spindelnät, spår av myrlejon, zebraspår, övergivna gryt, och till sist vid det stora vattenhålet. Här sitter vi stirra ett tag och tittar på buffalo-djuren (som inte är buffalos men något annat), zebrorna, impaalas, njaalas, krokodilerna och vårtsvinen. Jag funderar över allt Johannes berättat om häxdoktorer, förfädernas sätt att använda växter, hur man kan få reda på folks hemligheter med hjälp av handledsknotor från olika djur, och vilken bark som botar baksmälla. Sedan bär vägen hemåt. Jag känner mig lite rikare.
För mig är de stora däggdjuren - elefanter, noshörningar och giraffer - en källa till många tankar om vad intelligens och person egentligen betyder. Speciellt elefanter är ju väldigt intelligenta och har så starka egna personligheter. Är de personer? Borde det finnas olika rättighetskategorier för olika djur (småfisk mot chimpanser, liksom).
SvaraRaderaJa, det är en intressant fundering. Och lite skrämmande. Var går gränsen för att ha rätten att betraktas som en upplevande varelse liksom.
RaderaTänk. Det har varit påskhelg här hemma i Sverige också! I mitt fall betydde det påskmys på S föräldrars landställe. En av de få civiliserade platserna i Sverige som fortfarande inte har något internet. Inte ens edge. Knappt mobiltäckning alls faktiskt. Så det är nästan som i Afrika! ;) Vill man ringa får man gå upp för backen till sopptunnorna. Där finns det lite täckning. Oftast. Detta innebar att när jag väl var hemma igen från påsk och allt så fanns det 2 nya inlägg att njuta av! Jag tänkte att jag i alla fall borde hinna med ett till frukosten innan jag skulle vara tvungen att gå till jobbet. Men sen kom det en elefant och jag kunde bara inte sluta. När kvällsturen dock var avslutat var jag bara tvungen att slita mig och rusa. Jag kom tre minuter försent. Det var värt det. Lika värt som att få läsa den rafflande fortsättningen nu när jag är hemma från jobbet igen. Du skriver fantastiskt. Så levande att det nästan känns som att jag är där. Jag vill vara där. Tänker på dig ofta och saknar dig massor samtidigt som jag är väldigt glad över att du verkar ha det så bra. Fortsätt med det! *stora varma kramar* /Pernilla
SvaraRaderaÅh, Pernilla - vad fint skrivet! Jag är glad att du kommer försent till jobbet för min skull. Egoistiskt, javisst. Men sant! :)
RaderaGlöm inte att skaka ut spindlar och skorpinoner ur skorna var morgon bara. ;)
SvaraRaderaJag tror kanske att jag ska åka till Afrika någon dag...
Det tycker jag du ska. Hittills kör jag med öppna sandaler. Men min handledare hittade en skorpion i sin dyksko, så du har rätt i att jag bör vara försiktig! :)
RaderaÅh vad härligt! Jag vill vara med!! Läste om dina äventyr i aprilvädrigt snöslask på ett fullpackat morgontåg till jobbet iklädd gummitøvlar och regnjacka. Skriv meera! Flera bilder! :) Pussar! Lotta
SvaraRadera