För-resa

Dagens soundtrack, en hel Moz-lista:

Moz

Det är ju egentligen ingenting som säger att Sara och jag skulle passa bra att resa ihop. Vi kastar oss ut i tio veckor tillsammans utan att ha en aning om om den andra snarkar, blir tjurig när den inte får som den vill, eller beter sig illa mot hotellpersonal. Det är modigt av oss tycker jag.

I helgen fick vi dock anledning att för-resa lite ihop. SIDA, som ger oss 25.000 kr var för att göra en fältstudie i Moçambique, har som villkor för pengarna att gå på en tvådagarskurs i Uppsala. Man kan göra en packningsjämförelse nu och den 13 mars. Detta är Saras och mitt samlade bagage för Uppsalaresan.

Vi hann turista en hel del faktiskt. Någon slags tanke fanns att försöka turista som vi skulle göra i Moçambique. Av någon anledning gjorde detta att vi började stirra storögt på saker, fota oss själva som besatta och få en snäll Uppsala-bo att spontant stanna och fråga om vi behövde hjälp. Vi behöver bli coolare inför resa nummer två.

Jag ska försöka redogöra för de viktigaste lärdomarna från kursen, illustrerade med Uppsalabilder.

En viktig sak vi fick reda på inför resan är att det är jättedåligt att bada i stillastående vatten. Man får obehagliga parasiter i sig som man inte vill ha. Detta behöver inte uppsalaborna tänka på. Vattnet i Fyrisån är inte stillastående. De kan bada.

Mozambique är en semi-demokrati. På en skala 1-7, där 1 är bäst, har de index 4 när det gäller politiska rättigheter. När det gäller civila rättigheter har de index 3. Sverige är 1:1 och Nordkorea är 7:7. Men jag tänker att när Uppsala domkyrka byggdes så var det nog si och sådär med rättigheterna i Sverige med. Tänk till exempel på de stackars människorna som målade kyrktaken? Sjukt högt upp!

Vi hade en kulturantropolog som berättade för oss att inga sanningar finns färdiga bara ute för oss att hämta. Allt vi undersöker färgar vi med egna åsikter och värderingar. Som till exempel den här runstenen i närheten av Domkyrkan. När man ser mig bredvid så tror man ju direkt att det står något vildsint om blod och båtar. Det kanske bara är ett litet kakrecept.

För att undvika magsjuka är det bra att försöka beställa mat som många andra äter. Det betyder att den är relativt nylagad och inte har stått i kylskåpet i en vecka. Både Sara, jag och Jan Åke (som syns i bakgrunden) valde lasagne på det gulliga Uppsalafiket. Smart av oss!

Vi fick tillfälle att hänga med både Jan Åke, Karin, Liv, Johan och Sara. Och jag bad Jan Åke vara min fejk-man. Något som jag inte vet om det kommer behövas eller inte. Men vi har fått rådet att ha vigselringar på oss för att slippa problem, och jag blir så nervös av att inte kunna backa upp lögnen, så jag tänker införskaffa en bild på min falske äkte make att ha i plånboken. Kanske inte just det här fotot.

Men han ser glad och söt ut!

Jag kan nu utvärdera Sara som reskompis. Hon snarkar inte, tar glatt till sig nya människor, hetsar inte upp sig, går att spendera mycket tid med utan att ha tråkigt och lyckas behålla fattningen under en hel kväll med samtalsämnen kretsande kring allt mellan zombie-älvor och sovsäckslajv.

Grymt bra tjej är hon!

Vårt rum

Låt mig presentera dagens soundtrack:

http://open.spotify.com/track/4tABZngfyleLXr5wxHgRxZ

Nu susar det nämligen tillfredsställande i mitt huvud. Snöflingor faller stora och fluffiga i den orangea gatlyktans sken utanför fönstret. Jag stirrade precis på den för att fundera över hur man stavade orangea och om man inte för att förenkla saker kunde kalla den gul istället. Det kunde man inte, och nu har jag en irriterande ljusfläck som dansar kring mina fingrar på tangentbordet.

Jag hör en kinesisk kvinna som pratar i telefon utanför rummet, känner en begynnande hunger som ska botas med matlåda snart, och är nöjd och glad över dagen. Jag ser lite sliten och matt ut, men lycklig. Jag tror jag ser lite ut som en doktorand! Det är jag alltså inte, utan bara exjobbare. Galet mycket lägre status. Men man kan ju inte hjälpa att man ser lite coolare ut än man är. Till och med koftan känns rätt! Glåmig, intellektuell och läcker tänker jag.

Om man skulle komma och hälsa på mig och Sara på Chalmers så får man först få en ordentlig vägbeskrivning till vår korridor. Väl inne i korridoren möts man av en tystnad lätt perforerad med lågmälda röster som talar diverse olika språk. Då är man i en korridor som tillhör Miljösystemanalys. Här sitter lite alla möjliga människor, andra exjobbare, och vi.

Framme vid vår dörr skulle det första man fick syn på vara Sara. Och vår postit-vägg.

Sen skulle man öppna dörren lite mer och få en uppfattning om att rummet var ganska litet. På den tomma stolen mittemot Sara brukar jag sitta.

Man skulle ganska snabbt känna att vi hade det ganska trevligt där vi sitter. Det skulle bero nästan helt på Sara och fruktskålen och kanske på att vi har det lite hemtrevligt stökigt.

Om man var jag när det kom någon och hälsade på skulle man se den här sköna vyn. I den lilla burken bredvid fruktskålen finns det choklad. Det behövs ganska ofta faktiskt. För att fira eller muntra upp!

Sara är på grymt bra humör idag, liksom jag. Vi började en harmlös diskussion som resulterade i att vi styrde upp början till strukturen för vår frågeställning, avgränsning och våra metoder. Det bara flödade på, whiteboarden hade ingen chans att försvara sig!

Så nu vet vi rätt mycket. Visade det sig. Om hur vi ska göra. Typ. Lite är det ett problem att jag råkade kopiera upp upp bara en pytteliten bit ur kartboken vi fick låna. Så vi har lite begränsade valmöjligheter när det gäller vilken region vi ska ta oss till.

Men jag tänker att vadå, så är det väl bara med vetenskap ibland. Begränsande faktorer stöter man på alltsomoftast. Peppen ligger kvar över Saras dramatiska sorti för en liten stund sedan. Glatt flängande med halsduk och vantar framförde hon en vokal variant av dagens soundtrack. Sen vips var hon borta. Jag äter matlåda och inväntar att gå och träna.

Vi är jävligt bra idag.

En afrikakomposition

Här börjar bloggen! 

Just nu sitter jag hemma med Leonard Cohen i öronen och en påse rotfruktschips inom nära räckhåll (det var gott faktiskt, jag provade för första gången idag). Stämningen är lugn och mysig. Leonard är släpig och förtrollande. Jag sitter uppkrupen på en köksstol vid datorn med en tjock tröja på mig för att motverka kylan i det dragiga Kollektivet Lyckan i Kålltorp. Jag försöker tänka mig Afrika. 

Om lite drygt en månad kommer jag stå på afrikansk jord. Med mig kommer jag ha en härlig rödhårig person som heter Sara. Hon är nämligen den som ska skriva examensarbete med mig innan sommaren är slut. När examensarbetet (eller exjobbet) är skivet och godkänt, och jag har fått några gamla labrapporter godkända och Sara har plockat ihop nån extra kurs som saknas, då har vi båda en civilingenjörsutbildning i elektroteknik. Sara har dessutom en Master of Industrial Ecology och jag har en Master of Electric Power Engineering. 

Men exjobbet är inte skrivet än. Det har förberetts sedan i början av sommaren, då Sara och jag beslutsamt möttes i Saras studentlägenhet, inmundigade inspirerande våfflor och vin och gjorde en jätte-mindmap på ett papper över hela golvet. Jag tror bubblan som hette "Afrika" var långt ner till höger. Vi hade jättemånga andra idéer om hur man skulle kunna kombinera våra specialiseringsområden, men till sist blev det Afrika. Tänk att det blev det!

Exjobbet heter än så länge ”Utilizing small scale hydro power to boost electrification in remote areas of Mozambique”. Det kommer säkert att ändras mot slutet. Det det betyder är i alla fall att vi ska undersöka potentialen för att installera små lokala vattenkraftverk i byar som inte har el, och som inte kommer att nås av det elektiska huvudnätet på åtminstone fem år. Att installera ett vattenkraftverk är dyrt, även om det är litet. Man måste vara så säker man kan på att det kommer bli bra.

Så här kan man tänka sig ett småskaligt vattenkraftverk, bara för att ha en bild:

Nu har vi hållit på i drygt en vecka med förberedelser, handledarmöten, och starten på en lång litteraturstudie. Det är väldigt väldigt roligt! Jag är mycket nöjd över att vi har ett eget rum, för det första. Man kan förvara saker där, man kan göra det mysigt och personligt, man behöver inte flytta på sig för någon annan. Och framför allt – man kan sätta upp saker på väggarna!

Jag har längtad efter den här strålande ursäkten att få göra en postit-vägg! Moa gör ju sådana hela tiden, det har verkat så kreativt och organiserat och effektivt. Nu har vi vår alldeles egna postit-vägg på vårt rum. 

Färgkoderna är orange för litteraturstudie, gul för att producera något, rosa för att fixa något och grönt för att kontakta någon. De blå lapparna är specifika artiklar att läsa. Varje vecka flyttar man lappar från "Att göra" till "Den här veckan", och sedan varje dag vidare till "Idag" följt av "Klart".

Tittar man lite noggrannare kan man upptäcka en meta-lapp. 

Jag tänker nu tillåta mig att göra några spådomar om hur det kommer bli. Så kan juni-Kajsa se tillbaka på februari-Kajsa och le lite överseende och säga ”Åh, så lite du vet lilla vän”.

Första blogginlägget i Mozambique:

Ljudintryck: Sara som knapprar på tangentbordet.

Synintryck: Mörkt, med en liten lampa.

Doftintryck: Varmt och nån sorts växt.

Känslointryck: Värme, kanske obehagligt.

Topplista under resan:

Häftigaste upplevelse: Något djur.

Bästa konversation: Ett oplanerat möte på landsbygden.

Värsta missöde: Datorproblem.

Svårast att lämna: Tempot.

Lättast att lämna: Svetten.

Så kommer det bli!

Bloggens första inlägg får avslutas med en födelsedagspresent till mig från Elin, Jakob och Peter. Det är en musikvideo om… saknad och sabotage? Den gjorde mig väldigt glad i alla fall, och jag vill gärna dela den!

På måndag ska jag fota vårt coola rum.

Ha det gott!