Småskalig vattenkraft

Det har varit lite gnäll gällande det här att vi gör turistiga saker här nere. Strand, safari och goda grönsaker. Fy, tänker ni då, vad de inte alls jobbar därnere. Men hallå, tänker jag då. Hur intressant är det egentligen att veta hur vi sitter vid våra datorer och jobbar. Men kom igen, tänker ni då, erkänn att ni verkligen inte ens gör det. Så därför tänkte jag berätta lite om hur läget är med själva exjobbandet. Så intressant jag bara kan göra det.

Arbetet handlar alltså om småskalig vattenkraft. Moçambique är ett fattigt land. Landets ekonomi bygger på bidrag och man försöker bygga upp infrastruktur och produktion och bekämpa fattigdomen. Det finns ett elnät som går genom hela landet, men det är till stora delar en huvudledning, som inte har så många förgreningar. Även om man står på ett fält och det går en elledning över huvudet på en, så betyder ju inte det att man kan stoppa in en sladd där. Det krävs att man transformerar ner elen till en lägre spänningsnivå och drar ledningar till varenda by, till vartenda hushåll. Det kostar pengar, och kommer inte vara görbart inom åtminstone 20-30 år. Här är en förort till Maputo, där vår kompis Arsenio bor. Hela Maputo får el ifrån det fasta nätet.

  

Elektricitet är bevisligen ett viktigt steg på väg till produktion. Om man har elektricitet i en by kan både barn och vuxna gå i skolan fast solen har gått ner. Man kan ladda en mobiltelefon och kommunicera med omvärlden. Man kan förvara mediciner och livsmedel i kylskåp, och man kan så småningom få igång en produktion som kan ge inkomst.

För de byar som väntar på att få el, men som inte kommer kunna få det inom minst 5 år, försöker man med andra lösningar än att dra ut el från det fasta nätet. Man kan göra ett litet elnät bara för en by i taget. Då kan man använda till exempel dieselgeneratorer, solpaneler, eller små turbiner som man sätter  i vattendrag och kopplar generatorer till. Det är småskalig vattenkraft. Och det är det jag sitter och funderar på här.

Det är nämligen inte helt lätt det här med småskalig vattenkraft, eller SSH som vi kallar det, "Small scale hydro". Det måste finnas tillräckligt med vatten i floderna, och tillräcklig fallhöjd på vattnet för att man ska kunna välja en turbin som är tillräckligt billig men ändå effektiv. Man måste se till att människorna som bor i byn har råd att betala för den ganska så saftiga installationskostnaden, vilket de oftast inte har. Då måste man lösa det med bidrag. Men bidrag är en farlig fallgrop. Ungefär så farlig som när man går omkring på gatorna i Maputo och inte ser sig för. Rätt som det är måste man väja för en grop mitt i gatan.

Bidrag skapar nämligen inte alls lika mycket ägandekänsla som om man kan hitta någon i byn som är villig att ta sig an ett företag och bli ägaren till vattenkraftverket. Det kan vara någon som har en kvarn och kan använda den mekaniska energin för att driva den, som en gammaldags kvarn alltså. På kvällarna kan man koppla på generatorn och så säljer kvarnägaren el till byn istället. Det är fiffigt. Men riskabelt. Tänk om det inte fungerar. Då står kvarnägaren där och har dragit på sig lån. Det kräver tankearbete.

För att kunna installera SSH över huvud taget måste man veta vattenflödet i exakt den floden man vill använda. Och det räcker inte med medelflödet. Man måste ha mätdata från minst ett år för att kunna välja rätt turbin och veta om man ska bygga en liten damm i anslutning till kraftverket, eller om det inte behövs. Man vill spara på så mycket utgifter som möjligt, men se till att systemet fungerar även när det är torrperioder. Det är det dammen är till för i så fall. Att spara vatten när det är mycket regn, och kunna släppa ut när det regnar lite.

Men datan man behöver är svår att få tag på. Det som finns är från "pre-independancy" perioden (alltså när landet var kolonialiserat av portugiserna, jag gillar sättet att uttrycka det). Och det är inte särskilt uppdaterat. Så vill man bygga måste man göra de flesta mätningarna från början. Det tar tid och kostar pengar. Man blir lätt trött när man tänker på det.

Flera andra problemområden finns. Byarna ligger långt bort, med dåliga vägar. Det är svårt att få dit utrustningen, reservdelar, och mekaniker när det är dags för underhåll. Det är ont om tekniskt utbildat folk, så man får ta in dyra konsulter från utlandet. Olika aktörer tycker olika kring hur man bäst får projekten att bli lönsamma och hållbara.

Och det är där vi gör vårt mesta arbete just nu. Vi intervjuar företag, myndigheter och organisationer som på något sätt har eller skulle kunna ha att göra med SSH. Vi frågar dem hur de ser på tekniken, vad de ser för hinder och möjligheter, och vad de tror behöver göras för att läget ska förbättras. Det är otroligt spännande! Vi väger frågorna på guldvåg innan, och ägnar massor av tid åt att transkribera och diskutera svaren efteråt. Timmarna flyger iväg.

I lördags hade vi ett väldigt givande möte med en ingenjör från Zimbabwe som jobbat inom elteknik i över 20 år. Vi har blivit tipsade om honom från flera olika håll, så det var spännande att träffa honom till slut. Han jobbar vanligtvis i Chimoio, en liten stad i mitten av Moçambique, med just småskalig vattenkraft. Vi hade tur och fångade honom under de tre dagar han var i Maputo. Efter mötet kände vi oss ungefär såhär.

Glada, trötta och helt tomma i huvudet av koncentration. Vi fick reda på hur mycket som helst, och nu ska det bli otroligt spännande att åka till Chimoio på tisdag och besöka kraftstationer, prata med operatörer och fråga människor i byarna hur de tycker det fungerar.

Många av dagarna är liksom vanliga dagar. Man jobbar och äter. Fast vi äter väldigt roligt. Den här grönsaken tillexempel, den gröna knöggliga. Den har vi ingen aning om vad det är. Vi testade att skära den i bitar och koka den. Det smakade fruktansvärt. Jag trodde jag skulle behöva amputera tungan. Förmodligen tillagade vi den fel.

Mycket bättre gick det när vi bjöd vår kompis Diana, vår sambo Thibaud och hans kompis Gèrome på svenska köttbullar. Gèrome hade gjort hemlagad passionsfrukt-fördrink vilket gav en trevlig touche till den svenska husmanskosten. Vi hade en jättemysig kväll.

Nu gled jag lite ifrån ämnet. Tenderar att göra det ibland när jag bara inte orkar tänka mer. Det händer ibland att jag finner mig stå och stirra på Sara och inte ha en aning om vad jag höll på att säga, när jag tappade bort mig, eller om det är svenska, engelska, franska eller portugisiska jag talar. Det bästa vid de tillfällena är att göra något helt annat än vad jag rimligtvis kan ha tänkt, så att jag inte behöver hänga upp mig på det. Här var det till exempel inte alls detta jag hade tänkt göra med påsen och passionsfrukten (som alltså är knallgul här - coolt va?) men det hjälpte.

Och ja, okej. Jag lade till en rolig bild på slutet. Det kanske var lite billigt, men vad gör man? Chanserna är ju stora att ni inte alls är intresserade av småskalig vattenkraft, och då vill jag ändå inte att ni ska ha haft en helt bortkastad stund här med mig. 

Nästa inlägg kan dröja lite, för nu åker vi som sagt till Chimoio där vi inte har gratis internet dygnet runt som i den här lyxiga lägenheten. Vi ska bo på ett ställe som heter Pink Papaya. Bara en sån sak.

Jag har börjat sakna er rätt mycket. Men jag vill ändå inte hem till er än. Det finns väldigt mycket mer att upptäcka och göra härnere. Och Sara är fortfarande riktigt fantastisk. En månads umgänge dygnet runt med henne har inte slitit på den åsikten ett enda dugg. Vi kompletterar varandra bra, och peppar igång varandra på ett roligt och effektivt sätt. Vi reser oss kraftfullt på morgnarna och stiger fram ur våra myggnät som en störtflod av kreativitet. Härligt är det.

Hörs snart!