Handledarmöte

Ni vet den där känslan av att vara trött på staden. Trött på bilalarm mitt i natten, trött på doften av varma husväggar, trött på att noga vända sig om åt alla håll när man går över de vilt trafikerade gatorna, och trött på att noga inte vända sig om när man går förbi de vilt visslande giftaslystne männen i gathörnen. (Visslandet låter inte samma som i Sverige, det låter snarare som att man visslar på en söt kattunge, så det tog ett tag innan vi insåg att det var vi som avsågs.)

Då i alla fall, när man är trött på staden, då vill man ju inget hellre än att åka till tystnaden och lugnet på landet. Som tur är har Sara och jag vår handledare Linus inte mer än tre timmar bort, på den lilla ön Inhaca utanför Maputo. Så dit åkte vi. På handledarmöte. Det behöver man när man exjobbar. För att samla tankarna och hamna på rätt spår. När jag samlar tankarna på bilden nedanför lyssnar jag samtidigt på ”Simon och Ekarna” som Anna-Karin slängde med i min födelsedagspresentshårddisk. Bra val, A-K!

På Inhaca bor Linus med sitt dykarteam på tre personer. De undersöker hur fiskar påverkas av tidvattenturbiner. Vi hälsade på dem på universitetets forsknings-station som ligger cirka en meter från den här platsen nedan. Det är sant!

Tanken var att vi skulle åka och hälsa på över en natt. Men sen var det ju så trevligt, så vi bestämde att ta lite semester. Dessutom var jag skyldig Sara en snorklingtur eftersom hon fyllde 25 för ett tag sedan. Så det blev en liten paus mitt i veckan. Inte helt fel. Tempot på ön var något helt annat än i stan. Jag blev så paff av all natur och skönhet att jag drabbades av kreativitet och hittade på ett bättre sätt att bära min handväska.

På resan mot öns norra udde fick vi se ett annat Moçambique än vi sett i stan. Observera att vi på intet sett glömt vår egentliga uppdrag i landet. Elledningarna på ön är dokumenterade. Både trefas och enfas.

Snorklingen var häftig men svår. Vågorna kastade sig obevekliga mot våra stackars landkrabbe-kroppar, så det blev ca två och en halv sekunds gluttande på varje fisk innan man sköljdes bort som en bit tång. Visserligen frustandes och fnissandes, men jag är inte säker på att det är så det ska gå till. När högvattnet slutligen besegrade oss totalt, var det inte helt fel med en bit frukt och bröd i skuggan under klipporna.

På väg tillbaka stannade vi till vid bymarknaden och handlade. Några småpojkar sprang förbi med den här coola leksakern Jag bad artigt på portugisiska om att få fota den, och det fick jag.

Nästa äventyr var en utflykt till mangrove-skogen en bit bort på stranden. Vi gjorde oss väldigt beredda på att se ormar. Sådär beredda så det verkligen dunkade i hjärtat när vi gick in i den tunga fuktiga luften bland träden.

Sara camouflerade sig så gott hon kunde, med mangrove-örhängen.

Det låg en kittlande Indiana-Jones-känsla och darrade i värmen. Vi ansträngde oss vårt bästa för att göra stämningen rättvisa.

Men det blev inga ormar. Inte ens i trädet utanför forskningsstationen, där dykarteamet några dagar innan sett en grön mamba ramla ner och ringla upp igen, stod någon orm att finna.

Däremot var stranden fortfarande fantastisk. Alltså verkligen.

Nästa inlägg kommer heta ”Kajsa, nu kommer det en elefant.” Missa inte att läsa Saras blogg också om lusten faller på. Den är grym! Finns länkat till den här bredvid.