Småskalig vattenkraft

Det har varit lite gnäll gällande det här att vi gör turistiga saker här nere. Strand, safari och goda grönsaker. Fy, tänker ni då, vad de inte alls jobbar därnere. Men hallå, tänker jag då. Hur intressant är det egentligen att veta hur vi sitter vid våra datorer och jobbar. Men kom igen, tänker ni då, erkänn att ni verkligen inte ens gör det. Så därför tänkte jag berätta lite om hur läget är med själva exjobbandet. Så intressant jag bara kan göra det.

Arbetet handlar alltså om småskalig vattenkraft. Moçambique är ett fattigt land. Landets ekonomi bygger på bidrag och man försöker bygga upp infrastruktur och produktion och bekämpa fattigdomen. Det finns ett elnät som går genom hela landet, men det är till stora delar en huvudledning, som inte har så många förgreningar. Även om man står på ett fält och det går en elledning över huvudet på en, så betyder ju inte det att man kan stoppa in en sladd där. Det krävs att man transformerar ner elen till en lägre spänningsnivå och drar ledningar till varenda by, till vartenda hushåll. Det kostar pengar, och kommer inte vara görbart inom åtminstone 20-30 år. Här är en förort till Maputo, där vår kompis Arsenio bor. Hela Maputo får el ifrån det fasta nätet.

  

Elektricitet är bevisligen ett viktigt steg på väg till produktion. Om man har elektricitet i en by kan både barn och vuxna gå i skolan fast solen har gått ner. Man kan ladda en mobiltelefon och kommunicera med omvärlden. Man kan förvara mediciner och livsmedel i kylskåp, och man kan så småningom få igång en produktion som kan ge inkomst.

För de byar som väntar på att få el, men som inte kommer kunna få det inom minst 5 år, försöker man med andra lösningar än att dra ut el från det fasta nätet. Man kan göra ett litet elnät bara för en by i taget. Då kan man använda till exempel dieselgeneratorer, solpaneler, eller små turbiner som man sätter  i vattendrag och kopplar generatorer till. Det är småskalig vattenkraft. Och det är det jag sitter och funderar på här.

Det är nämligen inte helt lätt det här med småskalig vattenkraft, eller SSH som vi kallar det, "Small scale hydro". Det måste finnas tillräckligt med vatten i floderna, och tillräcklig fallhöjd på vattnet för att man ska kunna välja en turbin som är tillräckligt billig men ändå effektiv. Man måste se till att människorna som bor i byn har råd att betala för den ganska så saftiga installationskostnaden, vilket de oftast inte har. Då måste man lösa det med bidrag. Men bidrag är en farlig fallgrop. Ungefär så farlig som när man går omkring på gatorna i Maputo och inte ser sig för. Rätt som det är måste man väja för en grop mitt i gatan.

Bidrag skapar nämligen inte alls lika mycket ägandekänsla som om man kan hitta någon i byn som är villig att ta sig an ett företag och bli ägaren till vattenkraftverket. Det kan vara någon som har en kvarn och kan använda den mekaniska energin för att driva den, som en gammaldags kvarn alltså. På kvällarna kan man koppla på generatorn och så säljer kvarnägaren el till byn istället. Det är fiffigt. Men riskabelt. Tänk om det inte fungerar. Då står kvarnägaren där och har dragit på sig lån. Det kräver tankearbete.

För att kunna installera SSH över huvud taget måste man veta vattenflödet i exakt den floden man vill använda. Och det räcker inte med medelflödet. Man måste ha mätdata från minst ett år för att kunna välja rätt turbin och veta om man ska bygga en liten damm i anslutning till kraftverket, eller om det inte behövs. Man vill spara på så mycket utgifter som möjligt, men se till att systemet fungerar även när det är torrperioder. Det är det dammen är till för i så fall. Att spara vatten när det är mycket regn, och kunna släppa ut när det regnar lite.

Men datan man behöver är svår att få tag på. Det som finns är från "pre-independancy" perioden (alltså när landet var kolonialiserat av portugiserna, jag gillar sättet att uttrycka det). Och det är inte särskilt uppdaterat. Så vill man bygga måste man göra de flesta mätningarna från början. Det tar tid och kostar pengar. Man blir lätt trött när man tänker på det.

Flera andra problemområden finns. Byarna ligger långt bort, med dåliga vägar. Det är svårt att få dit utrustningen, reservdelar, och mekaniker när det är dags för underhåll. Det är ont om tekniskt utbildat folk, så man får ta in dyra konsulter från utlandet. Olika aktörer tycker olika kring hur man bäst får projekten att bli lönsamma och hållbara.

Och det är där vi gör vårt mesta arbete just nu. Vi intervjuar företag, myndigheter och organisationer som på något sätt har eller skulle kunna ha att göra med SSH. Vi frågar dem hur de ser på tekniken, vad de ser för hinder och möjligheter, och vad de tror behöver göras för att läget ska förbättras. Det är otroligt spännande! Vi väger frågorna på guldvåg innan, och ägnar massor av tid åt att transkribera och diskutera svaren efteråt. Timmarna flyger iväg.

I lördags hade vi ett väldigt givande möte med en ingenjör från Zimbabwe som jobbat inom elteknik i över 20 år. Vi har blivit tipsade om honom från flera olika håll, så det var spännande att träffa honom till slut. Han jobbar vanligtvis i Chimoio, en liten stad i mitten av Moçambique, med just småskalig vattenkraft. Vi hade tur och fångade honom under de tre dagar han var i Maputo. Efter mötet kände vi oss ungefär såhär.

Glada, trötta och helt tomma i huvudet av koncentration. Vi fick reda på hur mycket som helst, och nu ska det bli otroligt spännande att åka till Chimoio på tisdag och besöka kraftstationer, prata med operatörer och fråga människor i byarna hur de tycker det fungerar.

Många av dagarna är liksom vanliga dagar. Man jobbar och äter. Fast vi äter väldigt roligt. Den här grönsaken tillexempel, den gröna knöggliga. Den har vi ingen aning om vad det är. Vi testade att skära den i bitar och koka den. Det smakade fruktansvärt. Jag trodde jag skulle behöva amputera tungan. Förmodligen tillagade vi den fel.

Mycket bättre gick det när vi bjöd vår kompis Diana, vår sambo Thibaud och hans kompis Gèrome på svenska köttbullar. Gèrome hade gjort hemlagad passionsfrukt-fördrink vilket gav en trevlig touche till den svenska husmanskosten. Vi hade en jättemysig kväll.

Nu gled jag lite ifrån ämnet. Tenderar att göra det ibland när jag bara inte orkar tänka mer. Det händer ibland att jag finner mig stå och stirra på Sara och inte ha en aning om vad jag höll på att säga, när jag tappade bort mig, eller om det är svenska, engelska, franska eller portugisiska jag talar. Det bästa vid de tillfällena är att göra något helt annat än vad jag rimligtvis kan ha tänkt, så att jag inte behöver hänga upp mig på det. Här var det till exempel inte alls detta jag hade tänkt göra med påsen och passionsfrukten (som alltså är knallgul här - coolt va?) men det hjälpte.

Och ja, okej. Jag lade till en rolig bild på slutet. Det kanske var lite billigt, men vad gör man? Chanserna är ju stora att ni inte alls är intresserade av småskalig vattenkraft, och då vill jag ändå inte att ni ska ha haft en helt bortkastad stund här med mig. 

Nästa inlägg kan dröja lite, för nu åker vi som sagt till Chimoio där vi inte har gratis internet dygnet runt som i den här lyxiga lägenheten. Vi ska bo på ett ställe som heter Pink Papaya. Bara en sån sak.

Jag har börjat sakna er rätt mycket. Men jag vill ändå inte hem till er än. Det finns väldigt mycket mer att upptäcka och göra härnere. Och Sara är fortfarande riktigt fantastisk. En månads umgänge dygnet runt med henne har inte slitit på den åsikten ett enda dugg. Vi kompletterar varandra bra, och peppar igång varandra på ett roligt och effektivt sätt. Vi reser oss kraftfullt på morgnarna och stiger fram ur våra myggnät som en störtflod av kreativitet. Härligt är det.

Hörs snart!

"Kajsa, nu kommer det en elefant."

När man är i Moçambique går man ständigt omkring med en passkopia i plånboken. Kopian är stämplad hos Notarius Publicus i Maputo och används för att lämna fram när det kommer poliser. Lea, den franska tjejen vi bor hos, säger att hon är mer rädd för poliser än skurkar i Maputo. ”Det är ju de som har vapnen” säger hon. Och det känns verkligen konstigt när vapenpiporna dunsar mot låren på de unga tjänstemännen när de närmar sig. Artigt frågar de hur man mår och var man kommer ifrån. Sedan frågar de efter passet. Passkopian vänds och vrids på. Man skymtar en besvikelse bakom solglasögonen när stämplarna visar sig vara korrekta och inget krångel går att röra upp. Vi har haft tur hittills. Kopiorna har kunnat stoppas tillbaka i plånböckerna och både pengarna och vapenpiporna har förblivit där de var. Ytterligare artigheter har utväxlats och vi har fått passera. Så har det inte varit för de flesta andra vi pratat med. Där har det behövt betalas, väntas eller grälas en bra stund.

Sara och jag har tänkt att vi ska fortsätta vår lucky streak, och var därför över gränsen till Swaziland i helgen för att förnya våra visa. Detta innebar premiär-lång-buss-åk i Moçambique. Så himla smidigt! Jag trodde minst jag skulle få sitta med fjorton människor i knäet och få huvudet fullt av bulor när bussen åkte över schweizerost-vägar i 140 km/h. Det var inte alls så. Vi satt och småpratade med en vänlig dam som pratade Shangaan, ett lokalt språk i landet, och Sara somnade till och med till en stund till den fylliga och varma Swaziland-musiken från högtalarna. Att passera gränsen till fots gick på en kviddeli-kvart och sen var det bara att hoppa på en buss till för att ta sig till en liten bit av en väg där man såg absolut ingenting annat än gräs och träd.

Gick man sedan en liten bit till höger såg man att man faktiskt dessutom hade kommit dit man tänkt. Till Hlane Royal National Park.

Jag uppskattar mycket hos Sara att hon får precis samma reaktion som jag när hon står en inför ovisshet som denna vi stod inför då. Någon av oss ordade tanken. Tror du man kanske är mitt i parken nu? Fundering. Kan det vara så att man bara får åka här med bil? Är det dumt att bara gå in såhär till fots? Sedan en liten tystnad, och så ett samfällt gutturalt fnitter över det mysiga att kanske vara i total livsfara och vad dumt det vore om vi blev uppätna av ett lejon bara sådär mitt ute i ingenstans. Så eftertankens lite tråkiga rimlighetsfilter som inser att det förmodligen inte kommer att hända. Och därefter en munter vidare vandring lite piggare av den korta adrenalinvågen. Det är en bra och rolig tjej detta!

När vi kom fram till parken insåg vi att det var påskhelg. Den karismatiska receptionisten fick en bekymmersrynka i pannan när hon insåg att vi inte kom med vare sig bil eller tält, men hon löste det snabbt och fifflade fram ett rum och en eskort åt oss. Eskorten var en motorcyklist som sade åt oss att följa vägen och att vänta på honom när vi kom fram. Lydigt knallade vi på, omgivna av skyltar som å det strängaste förbjöd oss att lämna grindar öppna, att vistas i parken utan bil, att på några som helst villkor gå i parken! Det kändes som lite dubbla budskap. Men motorcyklisten kom ikapp oss och pekade ut nästa receptionist. Rummet visade sig vara ett helt litet hus. Skum skum känsla att bo såhär lyxigt helt plötsligt utan att ha planerat det.

Matta av intryck går vi så och sätter oss på en bänk utanför receptionen för att fundera ut vilka safari-turer vi ska beställa. På andra sidan ett litet stängsel visar sig två stora stenar i ett vattenhål istället vara två stora flodhästar i ett vattenhål.

Det känns overkligt exotiskt. Vi blir sittande en stund på bänken, smörjer in oss med solkräm, kollar in listan, sitter tysta en stund och lyssnar på naturen.

Jag tar upp min kamera för att fota Sara i hennes snygga hatt, när hon plötsligt i en alldeles för lugn ton säger ”Kajsa, nu kommer det en elefant.” Jag vänder mig långsamt, som situationen bjuder, och får syn på elefanten som alldeles nyss inte fanns, men nu tydligt finns, vid kanten av vattenhålet. Ingen förstår hur den hann dit.

Plötsligt är vi i Afrika. Vi är tysta ganska länge.

Vi bestämmer oss för solnedgångs-safarin. Guiden Johannes tar på sig sin vildmarkshatt och stoppar in oss i en jeep tillsammans med några fransmän och ett gäng sydafrikaner.

Grindarna med de många varnings-skyltarna slås upp och vi far in i parken. Luften har börjat bli skönare att andas, och enligt Johannes är det nu djuren börjar skaka liv i sig och känna att det är dags att börja uträtta saker.

Ögonblicket när vi får se giraffen är lika magiskt som när vi såg elefanten.

Ögonblicket när vi får se noshörningarna blir ett ganska långt ögonblick. Johannes känner nämligen igen en av dem lite extra. Hon är ansvarig för en ganska stor reva i hans jeep. Jag börjar inse att hans förtjusta skratt kanske är mer svårtolkat än vad jag först trodde. ”Hon tänker inte låta oss passera. Nu är hon arg.” Och så det muntra kluckandet. Noshörningen vänder sig mot bilen och Johannes backar hastigt längs vägen. Vi får åka en omväg helt enkelt.

Natten blir mörkare och svalare. Månen är snart det enda som lyser upp de knotiga knobthorn-träden, blank-kliade av elefantkroppar. Den natten går vi och lägger oss med vackra bilder för ögonen.

Klockan 5.50 morgonen efter möter vi Johannes igen. Det är bara Sara och jag som anmält oss till den tidiga bush-walk-turen. Lyxigt! Johannes går igenom reglerna. Vi kommer att gå på ett led. Om vi vill kontakta honom knäpper vi med fingrarna. Om han håller upp handen betyder det stanna. Om han håller upp en knuten näve betyder det fara. Då måste vi hålla oss helt stilla. Johannes tittar allvarligt på oss och lägger till ”If something happens, please don't run.” Jag är inte helt sanningsenlig när jag nickar lika allvarligt som han. Jepp, Johannes, klart jag står still. Räkna med mig. Som ett träd, jodå. Absolut. Ända tills jag börjar springa runt i vild panik ska jag stå stilla. 

Bilen kör som tur är förbi noshörningsdelen och lejondelen av parken och stannar i den snälla delen där det är lite lugnare.

Johannes visar sig vara en berättelsernas man. Han berättar om gången när de hittade en pytonorm i vaktlogementet. Det kluckande skrattet återkommer när han understryker hur lite de hade kunnat sätta emot om ormen velat skada dem. Den längsta de har i parken är sex meter. Pytonormar tar sats och hoppar på sitt byte. Jag försöker tänka mig en sex meter lång orm komma farande mellan träden men slutar ganska snabbt med det. Det är inte en lugnande tanke.

Vi stannar vid några spår i sanden. Det är från en giraff. Johannes berättar hur man kan se på antalet tår om djuret ”ruminates”. Jag vet inte vad ordet betyder. Johannes tittar fundersamt på mig och förklarar hur det går till när en del djur tuggar födan fler gånger. Aha, idissla. Jag är med. Om antalet tår är ett jämnt antal så är djuret idisslande (med några undantag). Johannes frågar om vi vet vad ”even” betyder. Vi nickar. Han ritar en tvåa i sanden. Säger ”två” och tittar länge på oss. Vi nickar. Säger att vi förstår. Han ritar en fyra. Säger ”fyra” och ger oss ännu en lång blick. När han även ritat en sexa och en åtta i sanden börjar jag ångra att jag frågade vad ”ruminate” betydde. Kanske är inte Johannes säker på att vi överhuvudtaget gått i skolan. Jag försöker se så smart jag kan ut, och vi går vidare i bushen.

Vid ett nästintill osynligt streck i sanden stannar Johannes upp. Här har det varit en orm, säger han. Detta är det närmaste jag har kommit att få se en riktig orm sedan vi kom hit. Hjärtat bultar lite fortare. Nästa ormspår identifierar han till och med som spår av en ”puff adder”. Han kan se skillnaden för att de olika arterna rör sig olika. Jag är imponerad.

”Visste ni att träd kan tala med varandra?” Vi har stannat i en liten skogsbit med tätare vegetation. Johannes börjar rita i marken igen. Man kan se på giraffer hur de går från träd till träd och äter blad. Om de går medvinds slutar de äta. Det är för att träden skickar löv med vinden till varandra. När lövet från ett träd som är i giraff-fara träffar ett träd som står nedvinds, börjar det senare trädet producera illasmakande ämnen för att rädda sig. Det fungerar, hävdar han. Förutom för de giraffer som överlistat systemet och börjat gå motvinds. Jag förbryllas. Träd. Lövkommunikation. Mystiskt.

Vi går förbi en buske med taggar vända åt olika håll. Den kallas ”waiting thorn”. Senare kommer jag att förstå var namnet kommer ifrån, när jag måste stå stilla och låta Johannes plocka loss min tofs från en taggig gren. Om en släkting dör i bushen, säger Johannes, så stannar hans ande kvar på platsen. Då kan en sådan här buske hjälpa. Taggarna som är vända bakåt representerar det förgångna och de raka taggarna står för framtiden. Om man viskar namnet på sin släkting in i en rak tagg, och ber honom komma hem, så kommer han att göra det. Jag får en klump i magen när Johannes exemplifierar med en kvist. Tillexempel om det är jag som har dött, säger han, och håller ömt om kvisten, så säger mina släktingar ”Johannes, please let's go home”. Jag harklar mig klumpigt och försöker att inte visa hur mina ögon tåras. Det är väldigt vackert det han uttrycker. En plats som är hemma. Och där man vill ha dem som står en nära, även när de är döda. Jag undrar om han har kallat hem någon från bushen till sitt hem någon gång. Han lägger ner kvisten på marken och lägger till att den även skyddar mot blixtnedslag om man lägger den på taket. Plus att man kan sitta under den om det regnar. Bra buske.

Nästa lektion handlar om noshörningsbajs. Noshörningar har ett makalöst system för att hitta partners. Hanarna markerar sina revir genom att låta stora högar av bajs bilda en cirkel kring ett område. Hanarna är låsta till sina revir medan honorna är fria att vandra fritt överallt. Han kollar att vi har förstått genom att göra en liten charad av en hona som vandrar fritt på ett väldigt coolt och Bob-Marley-knarkat sätt mellan alla reviren. Honan luktar på bajset för att se vad hon tycker om hanen. Om bajset luktar bra lägger hon en egen rejäl hög ovanpå och drar sig tillbaka en bit för att invända hanen. När hanen hittar det främmande bajset har han bara att följa bajs-spåret fram till honan, eftersom hon har skrapat med fötterna i bajset. Märkligt nog lyckas han få hela den här bajs-historien att låta riktigt romantisk. Jag gillar Johannes.

Vi stannar vid spindelnät, spår av myrlejon, zebraspår, övergivna gryt, och till sist vid det stora vattenhålet. Här sitter vi stirra ett tag och tittar på buffalo-djuren (som inte är buffalos men något annat), zebrorna, impaalas, njaalas, krokodilerna och vårtsvinen. Jag funderar över allt Johannes berättat om häxdoktorer, förfädernas sätt att använda växter, hur man kan få reda på folks hemligheter med hjälp av handledsknotor från olika djur, och vilken bark som botar baksmälla. Sedan bär vägen hemåt. Jag känner mig lite rikare.

Handledarmöte

Ni vet den där känslan av att vara trött på staden. Trött på bilalarm mitt i natten, trött på doften av varma husväggar, trött på att noga vända sig om åt alla håll när man går över de vilt trafikerade gatorna, och trött på att noga inte vända sig om när man går förbi de vilt visslande giftaslystne männen i gathörnen. (Visslandet låter inte samma som i Sverige, det låter snarare som att man visslar på en söt kattunge, så det tog ett tag innan vi insåg att det var vi som avsågs.)

Då i alla fall, när man är trött på staden, då vill man ju inget hellre än att åka till tystnaden och lugnet på landet. Som tur är har Sara och jag vår handledare Linus inte mer än tre timmar bort, på den lilla ön Inhaca utanför Maputo. Så dit åkte vi. På handledarmöte. Det behöver man när man exjobbar. För att samla tankarna och hamna på rätt spår. När jag samlar tankarna på bilden nedanför lyssnar jag samtidigt på ”Simon och Ekarna” som Anna-Karin slängde med i min födelsedagspresentshårddisk. Bra val, A-K!

På Inhaca bor Linus med sitt dykarteam på tre personer. De undersöker hur fiskar påverkas av tidvattenturbiner. Vi hälsade på dem på universitetets forsknings-station som ligger cirka en meter från den här platsen nedan. Det är sant!

Tanken var att vi skulle åka och hälsa på över en natt. Men sen var det ju så trevligt, så vi bestämde att ta lite semester. Dessutom var jag skyldig Sara en snorklingtur eftersom hon fyllde 25 för ett tag sedan. Så det blev en liten paus mitt i veckan. Inte helt fel. Tempot på ön var något helt annat än i stan. Jag blev så paff av all natur och skönhet att jag drabbades av kreativitet och hittade på ett bättre sätt att bära min handväska.

På resan mot öns norra udde fick vi se ett annat Moçambique än vi sett i stan. Observera att vi på intet sett glömt vår egentliga uppdrag i landet. Elledningarna på ön är dokumenterade. Både trefas och enfas.

Snorklingen var häftig men svår. Vågorna kastade sig obevekliga mot våra stackars landkrabbe-kroppar, så det blev ca två och en halv sekunds gluttande på varje fisk innan man sköljdes bort som en bit tång. Visserligen frustandes och fnissandes, men jag är inte säker på att det är så det ska gå till. När högvattnet slutligen besegrade oss totalt, var det inte helt fel med en bit frukt och bröd i skuggan under klipporna.

På väg tillbaka stannade vi till vid bymarknaden och handlade. Några småpojkar sprang förbi med den här coola leksakern Jag bad artigt på portugisiska om att få fota den, och det fick jag.

Nästa äventyr var en utflykt till mangrove-skogen en bit bort på stranden. Vi gjorde oss väldigt beredda på att se ormar. Sådär beredda så det verkligen dunkade i hjärtat när vi gick in i den tunga fuktiga luften bland träden.

Sara camouflerade sig så gott hon kunde, med mangrove-örhängen.

Det låg en kittlande Indiana-Jones-känsla och darrade i värmen. Vi ansträngde oss vårt bästa för att göra stämningen rättvisa.

Men det blev inga ormar. Inte ens i trädet utanför forskningsstationen, där dykarteamet några dagar innan sett en grön mamba ramla ner och ringla upp igen, stod någon orm att finna.

Däremot var stranden fortfarande fantastisk. Alltså verkligen.

Nästa inlägg kommer heta ”Kajsa, nu kommer det en elefant.” Missa inte att läsa Saras blogg också om lusten faller på. Den är grym! Finns länkat till den här bredvid.