Vardag

Nej, det är ju inte vardag. Herregud, verkligen inte. Men vi har i alla fall börjat vänja oss vid att vara här. Arbetet har satt igång, idag hade vi vår tredje intervju. Imorgon och på fredag ska vi ha vår fjärde och femte. Däremellan har det varit möten och mail och telefonsamtal och transkriberande. Allt sånt räknas som jobb ju. Och det är roligt!

Jag tänkte att jag skulle försöka beskriva en typisk dag, så gott det går. Det är inte jättemycket rutin än, men litegrand. Dagen börjar med att väckarklockan ringer klockan sju. Jag slår upp ögonen och känner efter om fläkten varit på hela natten eller inte. Det känns lättast på ryggen och baksidan av låren. Om jag är lite svettig har den varit på. Om jag är sjöblöt har det antingen varit strömavbrott under natten, eller så har Sara varit uppe och vridit på fläkten när jag sover. Jag vet att du gör det, Sara - förneken icke!

Sedan drar man ifrån förhängena på fönstret och möts av en jätteglad herre som pratar i telefon. SÅ här glad blir man om man köper abonnemang från Vodacom!

Sedan går någon av oss och duschar (häller kallt vatten över huvudet med ett litermått - sjukt skönt!) medan den andra gör frukost. Vi äter gröt med lite fruktyoghurt på, bröd med ost, vatten och någon frukt. 

Säg att det är en dag då vi har en intervju klockan nio. Då hinner vi inte så mycket mer efter frukost än att ta på oss respektabla kläder och promenera iväg till kontoret eller caféet där vi bestämt möte. Ofta möter vi den norske kandidatstudenten Andreas från Universitetet i Oslo. Han skriver om småskalig vattenkraft som sitt kandidatarbete, så vi behöver träffa samma personer. Här är Sara och Andreas på väg till ett möte mellan mr Cuamba på Universitetet och ett tyskt företag som jobbar med vattenkraft. Det var spännande!

Om det nu är en intervju så har vi i förväg bestämt vem av Sara och jag som ställer frågorna och vem som antecknar. Andreas flikar in med någon fråga då och då, och antecknar han med. Det har fungerat skitbra hittills! Vi får reda på så mycket! Efteråt hoppar och studsar jag, och frågar Sara gång på gång om hon förstår hur otroligt bra vi är. Det förstår hon.
Sedan går vi hem. Långsamt. För då är klockan kring tolv. Och vi har fått lära oss att respektera solen. Jag plockar upp min keps ur väskan och kryssar mellan bilar (som kommer från fel håll och aldrig någonsin stannar) och gatuförsäljare. Fast såhär dags ligger många gatuförsäljare och sover i skuggan vid sina varor. Smart av dem. Vi säller oss istället till skaran ”mad dogs and englishmen” och tar oss hem.
Hemma gör vi lunch. God lunch! Vi äter så himla bra. Jag skulle vilja räkna upp allt vi äter, men senast jag gjorde det (för Brisse, på facebook) kändes det fruktansvärt att jag fokuserar så mycket på maten. Här åker man till Afrika och glufsar i sig liksom. Men vi köper iaf lokalt. Och himmel, det är så gott!

Det finns en grönsaksmarknad alldeles nära oss som är öppen länge. Inte hur länge som helst dock. Det vet jag. För jag var nämligen där en gång när de stängde. Man skulle tillochmed kunna säga att jag försökte gå därifrån strax efter att de hade stängt. Det var svårt. Då var alla lampor släckta, vilket gjorde att jag och råttorna tillsammans trevade oss längs inte helt jämna innergator och vid varje utgång möttes av järngrindar med hänglåst. Trist, sa råttorna. Men det var bara för att de inte kom ihåg det portugisiska ordet för utgång. Det gjorde jag. Och dessutom hittade jag ett gäng afterwork-öldrickare vid ett stånd, som jag kunde prata med. ”Boa noite! Com licensa, onde e a saida?” Det gick bra. Killen med nyckel var som tur är en av killarna som drack öl. Lätt!


I alla fall, jag var på att vi hade ätit lunch. Då är det dags för den som förde anteckningar att skriva rent dem. Och sedan lyssna igenom inspelningen (om vi fick lov att spela in under intervjun) och fylla i. Det är alltså ingen exakt transkribering, vi har för lite tid för det. Mer nån slags halv-transkribering.


När den ena gör detta får den andra lite tid att till exempel göra hushållssysslor, plugga lite portugisiska eller bara göra något skoj ett tag (typ utforska taket):

(Fast det här är ju från när vi var på stranden dårå, men ni fattar poängen. Det är portugisiska iaf.)

Det här med att transkribera tar jättelång tid. Så man hinner inte göra färdigt på en dag. Och man måste ta paus också, mitt i, så man inte blir knasig. Den som inte jobbar får serva den andra med frukt. Här ser man ananas på tallriken. Och det jag håller i är ett socker-rör! Jo men alltså, det ÄR det! Man köper dem på gatan. Och så täljer man dem i bitar (tack för smörknivstäljarerfarenheterna, far!) och tuggar och spottar ut. Och så smakar det socker! Fast jättegott.

Sedan börjar kvällen då. Är det måndag eller onsdag så hänger vi med på Leas magdanskurs. Det är sjukt roligt. Har vi varit lediga på dagen så kanske vi behöver jobba på kvällen och förbereda något för morgondagen. Då kan man göra det på taket.

Går man upp efter 18.00 så har det blivit mörkt.

Men oftast jobbar vi inte på kvällarna utan gör något roligt. När man är ute på kvällarna och går så hittar man spännande saker. Såhär ser det tillexempel ut utanför Maputos elbolag.

Vi har även varit på konsert och sett ett ascoolt band från Swaziland som spelade reggae-jazz mitt i den gamla tågstationen som även är en bar. Grymt var det! Men därifrån har jag inga bilder. Hemmamiddagarna med Lea och Thibaud är jättemysiga. En natt satt vi uppe en hel natt och diskuterade konst och filosofi med Leas akademiska vänner från Maputo. De pratade inte helt lätt portugisiska. Men översatte då och då så att vi kunde inflika visa saker i debatten.
Ikväll ska vi träffa ett gäng ex-patriots som har after work en gång i veckan. Vi blev inbjudna av två konsulter som vi intervjuade. Gött!

Det är tydligt att vi behöver ta fler kvällsbilder. Vi HAR fritid alltså. Bara att vi inte riktigt tar kort då.

Människor och språk

Det här med att luftkonditioneringen lät. Det var alltså inte så att jag klagade på det. Det hade varit dumt. Det är nämligen mycket varmt härnere. Och på det nya stället vi bor har de ingen luftkonditionering. De har en stor fläkt, det är bra! Men inatt gick det en propp så att den stannade. Ruskigt varmt var det att vakna.

Flytten hit ägde rum igår. Det var en av de varmaste dagarna vi haft hittills. Märkligt nog passade vi på att göra en hel del gående just på den dagen. Vi hade till att börja med ingen frukost. Så dagen startade med ett försök att hitta den lokala affären. Den var inte jättelångt bort, men när man inte hittar blir det ju alltid lite kringelikrokar och onödiga omvägar som tar tid. Väl tillbaka från affären åt vi en grym avocadofrukost.

Och efter det tog vi oss faktiskt före lite arbete. Det var svårt att tänka i värmen, men när man blötte håret med kallvatten gick det bättre.

Efter att ha ätit lunch bestämde vi oss för att flytta till fots. En taxi hade kostat ca 25-35 kr. Bara som bakgrund till beslutet att gå med full packning i 34 graders värme. Jag tror man skulle kunna kalla det vår första strapats! En mycket mild sådan givetvis. Men ändå bra att veta att vi har väldigt lätt att höja vårt eget och varandras humör genom att leka lekar. Tjugo frågor räckte för 40 minuters svettsvall. Kanske får öka lekroligheten med strapatsallvaret. Se där. Två nya ord.

Vårt nya hem är alltså ett rum i en lägenhet i centrala Maputo. Rummet har vi hyrt av ett par från Frankrike, Maud och Yoann. I lägenhetens andra sovrum bor ett annat franskt par, Lea och Thibaud. De är väldigt trevliga. Kronan på inflyttandeverket blev att myggbarrikadera fönstret med snöre och eltejp. Sara är vår handy man.

Den här lägenheten är hur fin som helst! Jag tror det kommer att komma upp fler bilder på den. Särskilt som vi förmodligen kommer att tillbringa tid här vid datorerna. Man kan väl inte säga att vi riktigt har kommit igång än. Men jag tror att det är bra. Det behövs tid för att samla ihop sig härnere. Vänja sig vid hur det är. Känna efter hur det känns att vara här.

Vi har pratat med människor så mycket vi har kunnat. Portugisiskan är begränsad, men det är härligt att kunna kommunicera åtminstone lite med folk man möter. Franskan har blivit vansinnigt mycket bättre av att hänga med Thibaud och Lea. Thibaud jobbar som franskalärare i Maputo, så han låter oss inte prata engelska så ofta. Han är sträng men välvillig. Här bredvid Sara under dagens strandutflykt.

Det är enklast att förstå franskan när de pratar direkt till oss, anpassat för att vi ska förstå. Gårdagens middag var en kakafoni av franska och portugisiska med Thibauds franska vän Fanny, en medelålders burlesquesångerska på turné, och Leas vän Gerome med sin mocambiquiska flickvän som jag har glömt namnet på. Jag frågade Fanny om hon skulle hitta på något roligt i Maputo medan hon var här, varpå jag är nästan säker på att hon svarade att hon sa att hon skulle trycka upp brösten i ansiktet på folk och se hur de reagerade. Det kan ha varit jag som frågade fel, eller så missförstod jag. Men något med bröst var det iallafall. Jag nickade och log.

Lea har bott i Brasilien och Portugal och pratar utmärkt portugisiska. Hon har föreslagit ett utbyte, vi hjälper till att utveckla hennes engelska och hon hjälper oss utveckla vår portugisiska. Hon behöver bli bättre på engelska för att kunna delta mer i forskarkonferenser i Sydafrika. Lea är en cool människa som jobbar som genusforskare i Maputo. Hon syns bättre på den här bilden. Eller mja... vi får nog ta fler bilder på dem.

Engelskakunskaperna är inte helt bortkastade. Det är en del i Maputo som kan hyfsad engelska. Och idag på båten hem från strandutflykten träffade jag en student från staden som ville öva sig. Telefonnummer byttes och händer skakades glatt. Samtidigt pratade Thibaud och Lea med ett gäng muslimer som de bytte telefonnummer med för att de var nyfikna på hur det är att vara muslim i Moçambique. Jag gillar hur sådana här kontakter skapas.

Till sist några bilder från Saras och min dag på stranden i förrgår.

Det är vackert här.

Första bilderna

Nu ligger jag i Saras och mitt rum i Maputo, Mocambique. Det som hörs är luftkonditioneringen. Jättemycket hörs den. Den vrålar och stänger ute alla andra finstämda ljud som kan tänkas finnas. Förutom hundarna utanför. Och Sara som fnyser åt sin dator då och då. Doften är solkräm, varm hud och, om jag doftar på mina händer, mango och kokos. Det som ser ut som ett stort spöke på bilden är mitt myggnät.

Vi har rest en massa! Det tog inte så himla lång tid som sagt. Man kan se att bara från Köpenhamn...

...via Zurich...

...och till Johannisburg...

… så har vi blivit betydligt mer resvana redan.

Här i Maputo har vi gjort oss hemmastadda i vårt guest house där vi ska stanna i två nätter till. Jag har hittat avocados.

Och Sara har hittat ett skåp.

Allt är väl. Ikväll ska vi träffa två fransmän som vi ska hyra lägenhet av under resten av vår vistelse i Maputo. Skoj!

Framme!

Vi är framme, allt är väl! Flygresan tog inte alls särskilt lång tid, vi sov och pratade och tittade på roliga saker på flygplatsen. Hann inte ens se någon film!

Nu bor vi på ett guest house där det växer avocados utanför fönstret. Vi har ätit Moçambiqansk pizza som var fantastisk, och köpt ett telefonkort. Dagens uppgift är att få igång telefonerna, fixa passkopior och hitta mataffär. Det är varmt!

Internetuppkopplingen på vårt guest house är lite skakig och jag vill ut i solen, så jag väntar med att ladda upp bilder.

Jag har sett havet.

Avresedagen

Utanför mitt fönster är en ljuvlig vårsol. Fågelkvitter, otvättade fönster och en vetskap om att det kryllar av snödroppar i rabatten. På mitt skrivbord ligger kvitton, påsar, kartonger, och viktiga komihåglappar. I soffan ligger färdigpackade väskor och ser ut som äventyr. Om fyra timmar ska jag ta spårvagnen till stationen och träffa Sara.

Det är alltså idag vi åker! Jag är härligt bedövad i mitt medvetandecentrum och mest fokuserad på att hinna steka pannkakor innan jag måste ut och springa för att hinna duscha innan det är dags att kolla igenom packningen en sista gång och sedan lämna mobiltelefonen bakom mig och hoppa rakt ut i Afrika.

Jag är glad och peppad. Mycket tack till min personal packer Brisse som ägnade sin gårdagkväll med att sitta i en fåtölj och säga saker som "Ja, den där är ju luftig, men å andra sidan har du redan en svart, men å andra sidan täcker den där axlarna, men å första sidan skulle du bara ha fyra t-shirtar. Bort!"

Jag är också glad tack vare vår tjusiga avskedsfest hos Sara i lördags. Temat var elektricitet....

...och Afrika.

Där var folk från när och fjärran. I alla fall när och Kungälv. Jag fick tillfälle att träffa några av Saras kompisar och förhöra dem om hur Sara egentligen uppför sig som resesällskap. Jag är dock osäker på hur mycket jag kan lita på dem, då de verkade skumma och finurliga. 

Mycket kom till användning under festen. Till exempel en födelsedagspresent jag trodde att jag inte skulle använda, den måhända praktiska men historiskt färgade tropikhjälmen.

Och (det är nu du ska blunda, mor) den jovialiske och trofaste ormen Snodden.

Med på festen var Flygarn. Han heter Carl. Men kallas Flygarn. Det är så på Chalmers. Lite som Scan och Isbjörn för er som känner dem. Fast Flygarn. Inte konstigare än så.

Grejen med Flygarn är att han har varit i Moçambique förut och gjort en MFS-studie precis som vi ska göra. Han har hjälpt oss en massa inför vår resa med tips, kontakter, och bland annat en skalpell, ett modem och en how-to-guide om vi tappar bort våra pass. Vi försöker vårt bästa att vara som Flygarn.

Hittills är han sisådär imponerad.

Annars var festen skoj. Och hjälpte till att få oss att känna att vi är på väg. 

Igår hade vi vårt sista handledarmöte innan resan, och lämnade rummet på Chalmers. Vi har nu full koll på vart det egentligen är vi ska och hur det är där. Eller i alla fall mer än förut.

Och drömmen om postit-väggen har besannats. Under "Att göra" står nu endast "Köpa nya postit-lappar". Under "Den här veckan" står ingenting. Och under "Idag" står en välkommen-tillbaka-hälsning från oss själva till oss själva, som vi kan läsa om tio veckor. Resten står under "Klart". Halleluja!

Förutom pannkakorna då. Dem behöver jag steka. Och vårsolen kallar helt klart utifrån. Hur mycket behöver man egentligen kolla packningen. Jag vet ju att jag har med allt! Det är förstås inte sant. Ack ljuvliga avresedags-stressnivå!

Hörs när jag är framme!

Prova saker

Om en vecka så här dags sitter jag på ett flygplan. Ganska skrajsen vid det laget förmodligen. Fortfarande svårt att tänka mig att vi faktiskt ska åka. Lite som i trappen på väg upp i hopptornet i simhallen känns det. Men mycket tuffare.

På golvet bredvid mig står två banankartonger med saker jag ska ha med på resan. Ingenting är packat än. Men jag har provat ganska mycket saker för att slippa obehagliga överraskningar därnere. Tillexempel har jag provat de lite billigare och lite starkare malariatabletterna. Många drabbas av biverkningar som sömnsvårigheter, hallucinationer, mardrömmar och depressioner. Men jag och Sara är ju ganska hårda tjejer va, så inställningen till biverkningarna var ett föraktfullt fnys och en utskjutande haka. Här ska inga hallucinationer komma och sätta sig på oss.

Var god låt låten "Ta en tablett" från detta trevliga klipp förgylla din fortsatta läsning.

Det här om att Sara och jag är hårda tjejer. Kan vi ändra det till att Sara är en hård tjej och jag är en liten klen tjej vars kropp blir förskräckt och lägger ner alla försök till sans och vett så fort främmande substanser äntrar systemet. Jag har nu upplevt hur det känns när man tror att ens ben krymper, ens mun är större än ens ansikte och man måste ringa sina vänner Jakob och Peter för att de ska komma och hämta en på träningen för att man man är så yr att man inte kan ta sig till bussen.

Det blir de dyra och lite mildare malariatabletterna för Kajsa Greger. Sten-Sara kör på med de coola tabletterna. Jag är en aning sur.

Men sur kan man ju inte gå omkring och vara. Så jag bestämde mig för att köpa en keps. En bra keps. Jag provade många olika.

Vildmarkskeps

Ökenkeps

Djungelkeps

Impregnerad myggkeps

Grön keps

Vit keps

Dyr keps

Safarikeps

Soldatkeps

Rätt keps

Nu är jag nöjd med kepshandlandet och känner mig ganska tuff igen.

Det här blev ju ett ganska löjligt inlägg med bara en massa bilder på mig i kepsar. Det viktiga att säga är kanske att arbetet går bra, modeller utformas och listor förs in i kolumner. Sara och jag går bra ihop, vi har idag köpt likadana tröjor från ingenjörer utan gränser, för att skynda på homogeniseringsprocessen. Jag föreslog att vi skulle sikta på att ha kommit så nära varandra efter resan att vi såsar runt på Chalmers i likadana träningsoveraller. Jag fick en mycket skarp blick från Sara. Vi får stanna vid tröjorna.

Bästa pryltestet den här veckan var helt klart reselakanet. Fantastiskt! Jag ska alltid sova med det hädanefter, i resten av mitt liv!

Silkessömn